*

fredag, februari 14, 2014

Innovation vs. påhitt

I senaste numret av Magasinet Arena har jag skrivit om den innovationshämmande kapitalismen:

Den exceptionellt framgångsrika svenska industrihistorien är omöjlig att skriva utan statens roll. Samarbetet mellan Televerket och Ericsson var avgörande för att få fram världsledande telefonväxlar. Samverkan med den statliga järnvägen spelade en viktig roll för Aseas spets och växt. I dag är Sverige med i en marknadsfundamentalistisk union som juridiskt och byråkratiskt försvårar offentliga investeringar i viktiga branscher. 

Läs gärna!

lördag, februari 08, 2014

Pooneh Rohi: Araben

Jag har skrivit i Flamman om Pooneh Rohis debutroman Araben. En roman om det samtida Sverige. Läs gärna. (Och här är texten även på norska).

fredag, december 06, 2013

Oförmögen ortodoxi

Har skrivit om ekonomivetenskapens huvudfåra, i senaste numret av Arena:
Hela västvärlden genomgår i dag en ekonomisk kris, där decennier av civilisatoriska framsteg har rullats tillbaka. Då är det inte en kvalificerad intellektuell och politisk debatt värdigt, att den samhällsvetenskap som i kraft av sitt namn ska säga oss något om denna kris, domineras av förvillande teorier och svag metodologi.
 Läs gärna.

onsdag, oktober 30, 2013

Nyliberalism och dansbandsmusik

I senaste numret av magasinet Arena har jag skrivit om resultatet i det norska valet, och om Fremskrittspartiet, som många i Sverige har intresserat sig för den senaste tiden.
Det partipolitiska landskapet i Norge skiljer sig från det svenska. Någon direkt motsvarighet till Frp finns inte. Frp har inte som Sverigedemokraterna vuxit fram ur skinheads- och ”vit makt”-miljöer. Ny Demokrati, som kom in i riksdagen 1991 men imploderade några få år senare, byggde dock på i stor grad samma framgångsrecept. Också där spelade spekulation i främlingsfientlighet en viktig roll, men på ett delvis annat sätt än den monomana rasism som SD har vuxit fram ur.

Den kom dock väl till pass för att hitta nya angreppspunkter mot ”sosse-Sverige” – och partiets röster blev ju också parlamentariskt underlag för Bildt-regeringen. I dag är partiledaren Ian Wachtmeister – en gång medarbetare i arbetsgivarföreningen – rådgivare åt SD:s Jimmie Åkesson.
 Läs gärna hela.

måndag, september 30, 2013

Överklassen kräver social ordning

Min krönika i senaste numret av Arena handlar om de superrikas återhämtning och överklassens krav på en social ordning där de fortsatt sitter på toppen.
I USA, där den pågående globala krisen började och där planetens ekonomiska utveckling fortfarande får sin riktning, går det väldigt bra igen. Och väldigt dåligt.

2012 nådde bolagsvinsterna som andel av BNP sin högsta nivå sedan 1943. Löntagarnas andel av BNP var samtidigt den lägsta sedan 1955. Andelen av befolkningen som befinner sig i arbetskraften sjunker, en av sex amerikaner måste ha matkuponger.

Men vd-lönerna har vänt uppåt igen och närmar sig 300 gånger genomsnittlig arbetarlön, att jämföra med cirka 30 gånger före nyliberalismens genombrott på 80-talet.
Läs gärna.

fredag, augusti 16, 2013

1-0 till välfärdsförstörarna

Idag noterar Expressen ett av de absoluta lågvattenmärkena i den svenska debatten om arbetslöshet och välfärd. Det faktum att tiotusentals svenskar har berövats sociala försäkringar, betecknas av tidningens ledarsida som "1-0 till Reinfeldt".

"Argumentet" är alltså detta: Låt oss se på antalet som får a-kassa (kraftigt ned) istället för att se på arbetslösheten (som har gått upp). Låt oss se på utbetalning av sjukersättning istället att se hur många som inte kan jobba på grund av sjukdom. Och så vidare. Det kan man skratta åt, men skrattet fastnar i halsen. Dels för att det är en oerhört föraktfull behandling av människor i en utsatt situation. Dels för att det visar hur framgångsrikt "De Nya Moderaterna" har varit i sitt angrepp på den svenska välfärdsmodellen.

Reinfeldts Projekt ”Utanförskapet” har nämligen handlat exakt om detta: att man ska sluta betrakta arbetslöshet och sjukdom som samhälleliga problem, men *utbetalning av stöd* till arbetslösa eller sjuka ska ses som Samhällsproblemet.

Så kan man därefter ”lösa” problemet genom att begränsa, bestraffa, hänvisa till föräldrar & partners, i slutändan fattigdom. Det att vara *innanför* och ta i bruk samhällets skyddsnät, det är ”utanförskap”. Att ge upp och vara utanför = No probz. Det blir pengar över till ytterligare en skattesänkning för de rika. Expressens reaktionärt servila ledare visar alltså hur effektivt detta ideologiskt-statistiska begrepp har varit i Alliansens politik. Den svenska välfärdsmodellen är nu i grunden ändrad.

Denna ideologiska angreppsmetod har också norsk höger låtit sig inspirera av. Sättet att resonera kring "utanförskapet" är direktimporterat. Med Høyre (+ Frp) i regering, och arbetsköparföreningen NHO som hejagäng, är det precis denna väg som man kommer att söka sig fram på. Jag har beskrivit den här utvecklingen ingående i essän ”Reinfeldts Revolusjon” (Samtiden, 2011). Den är relevant för både svenska och norska läsare. Läs gärna.

onsdag, augusti 14, 2013

Älskade fascism; recension


Den här texten om Henrik Arnstads uppmärksammade bok Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia är skriven för och i Bokmagasinet i norska Klassekampen, publicerad den 10 augusti. Den norska texten finns här. Jag lägger upp den svenska versionen här. (Den skiljer sig marginellt från den publicerade norska p.g.a. redigering i slutfasen)
___________________

– Det är tjejgymnastikskor.
– Det är det inte alls det! Ser du inte det? Ser du dåligt eller?
– Nej, det är tjejskor.
– Jävla fascist!

Scenen utspelar sig mellan två små pojkar i hippiekollektivet i Lukas Moodyssons film Tillsammans (2000). Utsatt för påhopp tar sjuårige Tet (namngiven efter den vietnamesiska befrielserörelsens offensiv 1968) till det grövsta verbala artilleriet.

Inte sällan är det ungefär så begreppet fascism har använts i vardaglig politisk debatt – kanske särskilt inom vänstern – under efterkrigstiden. Andra världskriget var en sådan urladdning att fascismen i mångas ögon inte bara tycktes militärt besegrad och politiskt diskrediterad, men närmast overkliggjord; passande som en generell term för det ondskefulla. När författaren och historiejournalisten Henrik Arnstad tar sig an fascismen som både ett historiskt och levande fenomen, måste han därför precisera att ordet har kommit att utgöra dels ”ett skällsord”, dels ”en beteckning på en specifik politisk ideologi”. Och det är i den senare betydelsen som Arnstad önskar att fördjupa sig.
Boken inledes med ett kapitel om ”Fascismens historiografi”. Där ska den politiska och vetenskapliga debatten om fascismen sammanfattas, och en hård definition av fascismen erbjudas – en som ska upprepas gång på gång och utgöra det analytiska generalverktyget i boken. Arnstad lutar sig kraftigt mot den brittiske historikern Roger Griffin, ”ansedd som världens främsta auktoritet angående studier av fascismen”. Och definitionen är denna: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Det sista är ett försök att förklara det uttryck som Griffin har myntat: ”palingenetisk ultranationalism”.
Genom detta gör Arnstad ett skarpt val av teoretiskt perspektiv, vilket han också kortfattat redogör för. Grovt sett väljer en skola där fascismen beskrivs ”positivt” – genom vad den själv står för – i kontrast till att förklara fascismen i huvudsak genom vad den inte är; vad den reagerar mot (anti-marxism, anti-feminism, osv.). Och att han teoretiskt placerar sig i ett borgerligt-liberalt läger framför en marxistiskt inspirerad.
Marxistiska bidrag till analysen av fascismen har varit omfattande och fyllda av motsättningar. Ett sammanfattande drag kan sägas vara att de diskuterar hur den kapitalistiska ekonomins ackumulationsprocesser förändrar och förändras av förhållanden i och dynamiken mellan olika klasser.
Givetvis kan det perspektivet väljas bort, men Arnstad argumenterar enligt min mening svagt för sitt val. När han ska avfärda marxistiska analyser och forskningsperspektiv, gör han det genom att koppla dem till ”det stalinistiska Sovjetunionen” som ”omedelbart efter 1945 tog kommandot angående en teoretisk förklaringsmodell av fascismen”.  Ett uttalande från Komintern 1933 och en text från ett sovjetiskt uppslagsverk 1982 citeras, varefter läsaren försäkras att ingen behöver bry sig om denna ”förklaringsmodell” efter 1990. Men för det första var det enorma konflikter om tolkningen av fascismen inom den tidiga kommunistiska rörelsen. För det andra, och viktigare, är det orimligt att likställa marxistiskt inspirerade teorier om fascismen med rigid sovjetisk statsideologi.   
Arnstad återkommer visserligen kort i mer positiva ordalag till marxistiska tänkare som Antonio Gramsci och Nicolas Poulantzas. Men det han ändå kastar ut med sitt ”sovjetiska” badvatten, är kopplingen mellan kapitalismens inre dynamik, dess påverkan på klasstrukturen i samhället, och utrymmet för fascistiska rörelser. Att konkret analysera dessa kopplingar är naturligtvis något annat än att reducera fascismen till ett närmast automatiskt utslag av kapitalismen. Arnstad väljer det senare perspektivets orimlighet för att undvika att ge sig i kast med det första. Det finns gott om forskare och teoretiker som – utan att ha något med Sovjetunionen att göra – försöker sätta fascismen och dess organisatoriska utslag i ett socialt och ekonomiskt sammanhang – där ekonomiskt alltså ska förstås mycket mer komplext än att profitkris/arbetslöshet/imperialism automatiskt ger fascism.
Det är kanske en oförlåtlig kritiker-synd att efterlysa en annorlunda upplagd bok än den som författaren faktiskt skrivit. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att Arnstad hade gjort som Robert O. Paxton gör i sin bok ”The Anatomy of Fascism”, där avsnittet ”What is Fascism?” utgör bokens två sista sidor. För Arnstads inledande teoretiska ansatser kommer i vägen för, snarare än hjälper fram, de välskrivna och spännande kapitlen i bokens mittparti. Men det går heller inte att läsa de kapitlen frikopplade från det teoretiska credot, eftersom Arnstad envisas med att ständigt koppla sina exposéer till Griffins definition, med ”ultranationalismen” som kärnpunkt.
I Arnstads beskrivning är nationalismen ett projekt som föddes med radikala förtecken i den franska revolutionen 1789, men som omvandlades till ett i allt väsentligt konservativt begrepp redan under 1800-talet, med enandet av Italien och Tyskland som viktiga bovar i dramat. Och jo, det ligger visserligen en viktig insikt i att ”nationer skapar inte nationalism, utan tvärtom” och att det finns ett element av att skapa ett ”vi” kontra ”de andra” i varje nationsbygge. Men att därmed avfärda de nationalstatliga projektens progressivt folkliga (och inte bara krigiskt ”mordiska”) potential i 200 år, ger en anmärkningsvärt enögd historieskrivning. En där man måste tänka bort till exempel stora folkrörelsers – inte minst arbetarrörelsens – nationella organisering.
Likväl är det utifrån denna förståelse av ”nationalismen” som vi antas förstå ”ultranationalismen” och därmed fascismen. Och detta leder till en rad märkliga slutsatser i boken.
Enligt Arnstads gränsdragning är det fel att definiera Pinochets diktatur och flertalet andra latinamerikanska militärjuntor som fascistiska. Däremot bör den argentinska peronismen ses som fascistisk. Intressant nog går Arnstad för ovanlighets skull mot Griffin här. Medan Griffin menar att peronismen ”saknade utopin om nationell pånyttfödelse”, så har Arnstad identifierat ”ett starkt drag av antiimperialism hos peronismen, vilket är ett uttryck för nationalism”. Antiimperialism (låt vara att Juan Peróns insatser på det fältet kan diskuteras) kvalificerar alltså mer som ingrediens i fascismen, än det genomgripande bruket av våldsapparaten för att undertrycka facklig och social organisering och upprätthålla extrema exploateringsförhållanden. Arnstad underbygger vidare sin beskrivning av den argentinska ultranationalismen med att det florerar latinamerikanska skämt om argentinare – som går ut på att ”argentinsk identitet rent generellt [är] mycket nationalistisk och argentinare uppfattas av övriga sydamerikanska nationer som chauvinistiskt dryga”. Detta är ett påfallande svagt indicium på peronistisk fascism, och metoden skulle få ohållbara konsekvenser om den generaliserades till förekommande skämt om grannfolk runt om i världen.
Arnstads behandling av ”den nationella frågan” ger nog också en ledtråd till att det antifascistiska motståndet är så frånvarande i boken. I verkligheten har ju detta motstånd, både före, under och efter andra världskriget i stor grad ägt rum i en nationell kontext – som en strid om vad nationsbegreppet ska fyllas med. Det är symptomatiskt, att när Arnstad för en gångs skull nämner antifascismen, blir det i ganska nedsättande ordalag. Han menar att kampen mot Franco för dåtidens antifascister antog ”en närmast religiös status” och att minnet av denna kamp idag lever kvar som något ”i högsta grad internationellt”. Men, Arnstad menar dels att Francos regim inte ska betecknas som fascistisk (falangisterna var fascister, men deras rörelse ”kidnappades” av den konservative Franco), och dels varnar han för att ”den spanska nationalismen är mer komplicerad än i unga flaggviftande statsbildningar”, då den ”grundar sig i medvetenheten om att Spanien under hundratals år var en europeisk stormakt”. På så sätt kortsluts den antifascistiska mobiliseringen för att rädda den spanska republiken och demokratin.

Ett av de tillfällen då svagheten i Arnstads behandling av nationalismens bredd blir tydligast, är när han ska säga något om Norge, både historiskt och i nutid. Att nämna den roll som skidåkning och folkdräktsdesign har haft för skapandet av norsk kulturell identitet, utan att samtidigt försöka fördjupa sig i dess (föränderliga) klassbas och dess emancipatoriska roll (1814, 1905, 1940) blir helt enkelt inte särskilt bra.
När Arnstad i bokens sista del ”Fascismen – 2000-talets ideologi” återkommer till dagens Norge, präglas beskrivningen milt uttryckt av bristande precision. När han skriver om Anders Behring Breivik måste han göra en del kullbyttor för att få honom till ”ultranationalist” i den betydelse som begreppet ges i boken. Att Breivik och hans islamofoba meningsfränder snarare är intresserade av att ”skydda” en mystisk ”Västvärld” är ett avgörande moment som bara berörs flyktigt.
När Arnstad skriver om Fremskrittspartiet, heter det att partiet under ”nyliberalen Carl I. Hagen” bara fann ”begränsat gensvar från norska folket”, medan man efter 2001 gjorde ett ”ideologiskt lappkast” och höjde upp invandringskritik till huvudfråga. Detta, samt Siv Jensens ledarskap, ”ökade partiets folkliga anslag”, vilket lät sig göra på grund av ”den extrema nationalism som präglar Norge”. Detta är på varje på punkt så långt från faktiska förhållanden, att det inte kan tjäna som bas för analytiska kommentarer.
Och det är verkligen synd. Norska debatter – om Utøya-traumat, islamofobin, Fremskrittspartiet, den nationella självförståelsen – hade verkligen haft gott av en skarp och historiskt tränad blick snett utifrån. Idag är det svårt att diskutera norsk rasism som ett strukturellt fenomen, och påfallande känsligt att diskutera Fremskrittspartiets roll i sådana termer. Om detta har Arnstad flera goda observationer, men de kommer helt i skymundan för de illa underbyggda utfallen mot den ”extrema nationalismen” i Norge.

”Älskade fascism” börjar och slutar i problematiska påståenden och analyser. Kan den likaväl utgöra ett gott bidrag till förståelsen av fascismens historia och samtid? Jag skulle – trots min grundläggande kritik – svara ett tydligt ja på den frågan. ”Älskade fascism” öppnar och populariserar viktiga fält. Dels levandegör den mellankrigstiden – en epok som i det allmänna medvetandet har ”försvunnit” bakom andra världskriget, men som har oerhört mycket att säga oss idag. Dels påminner den om att fascismen inte är ett musealt, men ett levande politiskt fenomen. Arnstad skriver medryckande när han förmedlar viktig och för de flesta ganska okänd kunskap om exempelvis japansk och rumänsk fascism, eller bidrar med tankeväckande essäistik i frågeställningar som kvinnors plats i de fascistiska rörelserna; ”judebolsjevismen” i den fascistiska retoriken; fascismens förhållningssätt till det lösliga konceptet ”modernitet”.
Arnstad har i intervjuer varnat för att 2000-talet kan bli ”fascismens stora århundrade”. Hans analytiska förståelse av denna nyandning och hans recept för att möta den, är enligt min mening problematiska på många sätt. Men oron som kommer till uttryck i den är konkret rotad i vår samtida verklighet. ”Älskade fascism” inbjuder läsaren till att se, känna och tänka vidare på den.

fredag, augusti 09, 2013

Statistik och fördom

En krönika i norska Dagsavisen, om statistik, föreställningar och klassamhällets reproduktion.
Disse feiloppfatningene er ikke tilfeldige. De er både resultater av og katalysatorer for samfunnsmessige maktforhold. Mens en føydal samfunnsordning ga opphav til bredt aksepterte ideer om adelens blå blod og kongens direktekontakt med Gud, finnes det andre tankeganger som i dag rettferdiggjør den sosiale organiseringen. Dit hører den betryggende fantasien om at alle i stor grad «fortjener» sin plass, og at de lengre ned i samfunnspyramiden lider av en slags moralsk defekt.
Läs gärna.

måndag, juli 22, 2013

Två år senare

Idag har det gått två år sedan Anders Behring Breiviks fascistiskt och islamofobiskt drivna terrordåd mot regeringskvarteren i Oslo och det socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøya. Vad hände sedan? Hur har det norska samhället hanterat detta högerextrema terrordåd på ett politiskt plan? Dåligt, är min sammanfattning i en artikel i Aftonbladet idag:
Att sätta in terrordådet i ett politiskt sammanhang är viktigt av två skäl. Dels för att en bättre förståelse av den långt ifrån glest befolkade tankevärld som Breivik rörde sig i gör det lättare att motarbeta andra potentiella våldsverkare. Dels för att dådet säger oss något om en bredare politisk utvecklingstendens, som inte behöver extrapoleras till massmord för att vara förkastlig - ett slags gräll blixtbelysning av de strukturer som producerar och reproducerar klyftor, maktlöshet, trakasserier.

Men två år efter terrordådet är det tydligt att det norska samhället inte har förmått att bearbeta händelsen på det sättet. I stället har dådets själva ohygglighet snarare gjort det svårare att möta islamofobiska och ultrareaktionära framstötar. Det är ju, resonerar man, en så milsvid skillnad mellan den småputtriga vardagsoffentlighetens rasism och Breiviks massmord.
Läs gärna hela!

Andra fångar också denna utveckling i texter som jag vill rekommendera. Katrine Kielos har skrivit långt och starkt om det som hänt och inte hänt, och bland annat om den norska socialdemokratins förhållningssätt till det som drabbade rörelsen. Läs!

Rune Berglund Steen, ledare i Antirasistisk Senter och omnämnd i Kielos' artikel, skriver själv en mycket läsvärd text: "Oppgjøret som ikke kom":

Det er ikke bare ekstremistene vi trenger å rette oppmerksomheten mot i oppgjøret etter 22. juli, men det bredere samfunnet, og i siste instans oss selv. Hvis det finnes en grobunn for ekstremisme, finnes den blant oss.

Så ja: Trolig har vi gjort det for enkelt for oss selv i de to årene som har gått. Trolig har vi vært for raske til å bestemme oss for at terroristen ikke står i et aktivt forhold til samfunnet som sådan. Vi har i for stor grad lukket øynene for at det han responderte på, er en kriseopplevelse knyttet til innvandringen som han er langt fra alene om, en opplevelse som noen samfunnsaktører aktivt driver fram, og som vi andre ikke alltid gjør en god nok jobb for å bringe i kontakt med den mindre dramatiske, hverdagslige virkeligheten.
Läs den! Läs också gärna ett reportage i Dagsavisen, där Breiviks advokat Geir Lippestad påpekar hur han oroligt ser att saker går tillbaka till hur de var före den 22 juli 2011, och värre därtill. Och att det är en politisk uppgift att skydda sig mot den utvecklingen, inte i första hand en polisiär.

För övrigt har jag varit intervjuad idag i P1-morgoni TV4 och i P4 Extra. Och här är en längre intervju i österrikiska Der Standard, för den som läser tyska.

måndag, juli 15, 2013

Att tro och göra

En av Fremskrittspartiets mest prominenta propagandister Christian Tybring-Gjedde ”tror inte” på fakta som inte underbygger hans retorik. Därmed kan han vinna oavsett. Om SSB hade visat att färre är positiva till invandrare, hade han gjort surrealistiska utspel om att politiker och media är en PK-elit som för folket bakom ljuset. När SSB visar att fler är positiva till invandrare, gör han surrealistiska utspel om att politiker, media och SSB är en PK-elit som för folket bakom ljuset genom sådana undersökningar. Utrymme får han likafullt, och kan fortsätta att befästa en bild av att invandrade är ett hot; signalera att de förgivettagna privilegierna behöver försvaras av sådana som han. Dagbladet bidrar här nästan parodiskt genom att erbjuda en nätomröstning – tror DU på SSB:s statistik? 

 Men det finns också en viktig poäng att inte missa. På ett plan har Tybring-Gjedde. Det är fullt möjligt att förena ett mer rasistiskt samhällsklimat med de resultat som SSB visar. För SSB:s tal visar att allmänna fördomar och negativa attityder minskar – vilket är mycket glädjande och troligen (det är en effekt man ser i andra länder) helt enkelt hänger ihop med att fler träffar invandrare som en naturlig del av livet. Men rasismen är en maktordning, som påverkar människors tillvaro i livets olika sociala interaktioner. Det är positivt att färre spontant uttrycker sig negativt om invandrare. Men det betyder inte automatiskt att människor med invandrarbakgrund möter färre eller mindre negativa attityder – som hindrar, trycker ner och internaliseras – när de (vi) söker ett arbete, etablerar sig i ett bostadsområde, rör sig i det verbala eller fysiska offentliga rummet.

Och det viktiga att förstå där, det är att malande uttalanden från en högboren stortingsrepresentant Tybring-Gjedde (eller ledarskribenter, myndighetspersoner, akademiker) spelar en helt annan roll för rasismens uttryck och reproduktion, än köksbordsfördomar (och deras omvandling till svar i SSB-mätningar). Även den ”enkla” vardagsrasismens utövas för övrigt på konkreta arenor av maktojämlikhet – byggda, underhållna och upplysta i ett större samhälleligt sammanhang.

Tybring-Gjedde förstår detta, om inte annat intuitivt. Och mal vidare från sin gott upphöjda, väl befästa position. Skapar den rasism som han förutsätter.

 
PS. Om detta med fördomar vs. rasism skrev jag bland annat i Dagbladet 2007 (alltså innan jag hade flyttat till Norge)
PPS. Läs gärna också detta i Arena: ”Du är inte rasist, men…”

tisdag, juni 18, 2013

Att förstå krisförståelsen

Jag har skrivit i senaste numret av Arena, om den europeiska krispolitiken och dess apologeter:
Den politik som cementerat massarbetslösheten i Sverige, eroderat viktiga bärbjälkar i den generella välfärdsmodellen och pumpat in allt mer skattepengar i privata koncerner, förärade 2011 Anders Borg titeln Europas bäste finansminister, i en sammanställning i Financial Times. Ty i glada ekonomvänners lag är det viktigt att ha ”ordning på statens finanser” (inte använda resurser till nödvändiga investeringar och anställningar), att åtnjuta ”trovärdighet hos marknaderna” (stryka finanskapitalet medhårs i praxis), och ha ”förmågan att genomföra reformer” (driva igenom politik som missgynnar breda befolkningsgrupper).

Det är inom denna tankeram som också den europeiska krispolitiken har utformats och analyserats, även om fler nu börjar se att den mest monomana åtstramningspolitiken är intellektuellt bankrutt.
 Läs gärna hela!


lördag, maj 18, 2013

17. mai och nationalismen

Igår var det Norges nationaldag, eller grundlagsdag egentligen. Med anledning av det var jag och den i den Stockholm bosatte norske författaren Beate Grimsrud med i ett litet inslag om norsk och svensk nationalism.

Två bloggtexter på temat: Om Norge, och om Sverige.


tisdag, april 30, 2013

Framtidsblick med skygglappar

I senaste numret av magasinet Arena skriver jag om pensionerna, regeringens framtidskommission, och en platt, klassblind ekonomiförståelse:
Centrala frågor om hur arbete och produktion ska organiseras och vem som ska bestämma det, ställs aldrig. I stället levereras vi resonemang om ”politisk[a] ställningstagande[n] inom ramen för vad som är möjligt inom en marknadsekonomi” – och berövas i praktiken till och med val mellan dessa.
 Läs gärna.

lördag, april 27, 2013

Arbetsförmedling och arbetsrätt

Då har jag gjort mitt i Riksdagen. Mitt inhopp slutar den 30 april och Josefin Brink gör en efterlängtad comeback den 2 maj. Jag ska försöka hinna med att skriva ned några allmänna reflexioner, men det får bli lite senare.

Min sista interpellationsdebatt kom att handla om miljardrullningen till privata aktörer via arbetsförmedlingen. Regeringen beslutade direkt efter valsegern 2006 att mer och mer av arbetsförmedlingens verksamhet skulle outsourcas till jobbcoacher och liknande på den privata marknaden. I flera omgångar har stora brister runt detta förfarande avslöjats. Nu senast genom en större granskning i SVT. Jag skrev en artikel om det för några veckor sedan och lämnade också in en interpellation till regeringen. Det var den som debatterades med ministern den 23 april. Man kan se debatten, ochläsa protokollet här. Det är väl inte mycket till svar man får, kan jag tycka. Men det blir ganska belysande stundtals, särskilt när moderaternas Hanif Bali hoppar in i diskussionen.

Den sista ärendedebatten (det blev bara två – regeringen resonerar som att ”Our Work Here is Done” efter att ha bidragit till massarbetslöshet samt torpederat a-kassan, så den kommer inte med så mycketförslag) handlade om arbetsrätten. Också denna diskussion är ganska avslöjande. De borgerliga ledamöternas uppfattning om situationen på den svenska arbetsmarknaden kan tyckas minst sagt speciell. Anmärkningsvärt är också att i detta betänkande kan man inte finna en enda gemensam S-V-MP-reservation – något som annars är relativt vanligt. Miljöpartiet röstade alltså här i princip med regeringen. Detta också i frågan om visstidsanställningar, där till och med EU-kommissionen har kritiserat Sverige för en lagstiftning som ger alltför lite skydd till arbetstagarna (se reservation 2 av S+V mot slutet). Man kan läsa protokollet, eller se debatten:

tisdag, april 16, 2013

Debattendebatten

I söndags kväll deltog jag i Agenda, i en debatt mot Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski, som i Expressen har menat att det är ett tecken på intolerans och åsiktsförtryck att hon av några personer fått kritik för att ha bjudit in hat-, hot- och hetssajten Avpixlats redaktör.

Av detta drog hon slutsatsen att det finns en konsensuselit i Sverige, dit till exempel hon själv, den allestädes närvarande skjutjärnsjournalisten Janne Josefsson, statssekreterare Jasenko Selimovic och andra osynliggjorda, marginaliserade typer uppenbarligen inte hör. Det blev en, ska vi säga, böljande diskussion, som man gärna får titta på.

Radioprogrammet Tankesmedjan i P3 gör för övrigt en belysande och fördjupande analys av den. Hör själv!

Igår kväll blev det en extended version av debattendebatten, på Publicistklubben, med ovannämnda debattörer (Dabrowski dock i rollen som moderator) samt Lena Andersson och Åsa Linderborg. Man kan se hela den långa debatten här.

Kanske kan man snabbt få en känsla för förutsättningarna genom att se öppningen av samtalet, där jag ombeds förklara vad jag menar med det som gett rubriken till seminariet, och blir närmast omedelbart avbruten med förklaringen att vi ”inte är i riksdagen nu”, medan ordet direkt därpå går till Janne Josefsson som får lägga ut texten i flera minuter, huvudsakligen om sig själv. Janne Josefsson avslöjar för övrigt också (cirka 23:55 och framåt) att han stoppade ”raskravallerna” i Mellerud på åttiotalet.

Några snabba reflexioner efter debatten:

1. Det är en viktig uppgift att få kunskapen om och den analytiska förmågan runt rasism att växa bland journalister, opinionsbildare och redaktörer: förmågan att se hur rasismen kommer till uttryck, gärna som en utgångspunkt för att ta ställning.

2. Jag tror att de organiserade näthatare som på Flashback gladde sig över gårdagens debatt i förväg (och i efterhand) genom att konstatera att det har skett något stort när etablerade personer som Dabrowski och Josefsson luftar deras konspirativa tal om ”PK-eliten”, har dessvärre ganska rätt. Men bilden är samtidigt inte entydig. Jag tror att vi i Sverige ser ett växande antirasistiska medvetande. Som gör att fler förstår mer, och ger uttryck för det.

3. När detta sker blir reaktionen från en del med en internaliserad maktposition den typ av upprördhet som vi har sett så många exempel på: ”Åsiktsförtryck”, ”Man måste väl få…”, ”Spyr på allt detta struktursnack”. Men DEN ”rätten” – att få avnjuta och reproducera sin maktposition i fred, *utan att bli emotsagd* – den finns inte. Och tendenserna till att kräva en sådan är just det som måste fortsätta att möte motstånd. Det är för övrigt ett viktigt element i min essä om att ”våga vägra ta debatten” som jag verkligen hoppas att fler läser, särskilt om de hade tänkt att ha starka åsikter om innehållet i den, men också annars.

4. Det vore bra om fler kunde ta del av och lära sig mer om viktiga delar av vårt svenska kulturarv.