onsdag, mars 16, 2016

Produktivitet, realism, solidaritet

Anförande på Manifest Årskonferanse 2016, Oslo

 
Tack för möjligheten att vara här.

Idag tänkte jag ta några minuter av er tid för att påminna om att det vi kan kalla den nordiska modellen inte går under för att några av dem som jobbar i den råkar se ut som jag, men att den kan göra det om det är alltför många som lägger sin energi på att oroa sig för just det, och därmed missar en massa verkliga hot.

Just nu är det till exempel väldigt populärt i debatten med olika förslag under rubriken ”sänkta trösklar”. Idén är att det som hindrar människor som nyligen eller tidigare har kommit från andra länder, från att komma in på arbetsmarknaden – det är alltför goda arbetsvillkor, alltför hög lön. Sånt som skapas av arbetsmiljölagar och tariffavtaler. Därför behövs det, som Svenskt Näringsliv, alltså NHO i Sverige, har kört en kampanj om, fler så kallade ”enkla jobb”. Man måste ”sänka tröskeln” så att människor får jobb istället för pengar från det offentliga. Bättre att ha låg lön än ingen lön. Och så vidare. Jag är säker på att ni känner igen detta.

Det är ett enkelt och tydligt resonemang. Men det är ett resonemang med många problem. Framför allt att det är fel.

Det är fel att lägre löner i regel ger fler jobb.

I den kampanjen som jag nämnde, av Svenskt Näringsliv, så pratar man till exempel om det stora problemet med att Sverige har lägst andel så kallade ”enkla jobb” i hela EU. Det har snappats upp av ledarskribenter och politiska partier på högerkanten, som säger saker som att Sverige är sämst på ”enkla jobb”.

Ja, enligt den statistik de använder så finns det länder som har större andel ”enkla” jobb. Det är till exempel Cypern, Lettland, Spanien. Är det så att de här länderna har väldigt låg arbetslöshet, hög sysselsättningsnivå och en allmänt tipp-topp ekonomisk utveckling? Inte helt. Tvärtom har ju just Sverige en hög sysselsättningsnivå. I genomsnitt och faktiskt också bland utlandsfödda. Samma gäller för Norge. 

Ser man ytterligare lite närmare på den statistiken, visar det sig förresten att de ”enkla jobb” som Sverige är sämst på, det är jobb som toalettföreståndare eller en sån som trycker på knappen i hissen. Ser man snarare på jobb som inte kräver formell utbildning – vilket är mer rimligt om man tänker i termer av att någon snabbt skulle kunna börja på det jobbet – till exempel butikspersonal och städning, då finns det många sådana i Sverige också. Det är tunga arbeten som ingen blir rik på. Men, om man har kollektivavtal så tjänar man i alla fall en anständig timlön i relation till genomsnittet.

Här har högerdebattörerna identifierat en sådan här tröskel; ett hinder. Vi måste sänka det första trappsteget för att de stackars utlänningarna ska kunna ta sig upp. Men igen: det stämmer ju inte heller. Jämför man svenskar med låg formell utbildning med samma grupp i säg USA, där ingångslönerna kan vara extremt låga, då ser man att det är faktiskt högre sysselsättningsgrad också för den gruppen i Sverige. Dessutom är hela den här idén att man kan klättra mer för att man börjar i källaren och det finns fler trappsteg, också det just en idé. Det är inte så. Social rörlighet, om man är intresserad av det, är större i länder som Sverige och Norge, än i USA – precis som ni har hört flera peka på tidigare idag.

Så det blir alltså lite grann som en nordisk högerkampanj för vikten av att bli bättre på att vara dålig.

Det tycker jag inte att man ska köpa.

Jag skulle istället vilja resonera kring frågan om arbetsmarknad och integrering, med utgångspunkt i tre ord eller begrepp. Det är produktivitet, realism och solidaritet.

Ok, först produktivitet då. Både domedagsprofeter som vill kalla sig ”invandringskritiska” och mer nyliberala låglönentusiaster – ja, de grupperna sammanfaller delvis men inte helt – brukar komma in på det här med produktivitet. Invandrare, flyktingar antas vara lågproduktiva. Då måste man antingen stoppa dem eller möta dem med ”enkla” jobb och låga löner. Är tanken. 

Men… inte en särskilt bra tanke. Produktivitet är nämligen framför allt ett socialt förhållande, snarare än en individuell egenskap. Det är i kombinationen av arbetsorganisering, infrastruktur samt skicklighet som någon har skaffat sig genom formell utbildning och konkret erfarenhet som produktionen av varor och tjänster blir mer eller mindre effektiv. Det är inte en amulett som man får vid födseln och sedan bär runt på.

Om man till exempel placerar högproduktiva svenska eller norska industriarbetare på den indiska landsbygden, kommer deras produktivitet att sjunka drastiskt. Men det är också så att om järnvägstrafiken, utbildningssystemet eller vårdapparaten havererar, så kommer det att ha negativa effekter på produktiviteten inom detaljhandel och verkstadsindustri.

Också produktiviteten hos de människor som idag kommer till Sverige eller Norge kommer att vara beroende av den relation de får till arbetsmarknaden. Tas tidigare yrkeserfarenhet tillvara? Ges möjligheter till att komma in i en upparbetad arbetsgemenskap? Finns det möjlighet till kompletterande yrkesutbildning och arbetsplatsbaserad praktik?

Den höga produktiviteten i nordisk ekonomi är något komplext som har byggts upp i gemenskap. Frågan blir om vi klarar att utvidga den gemenskapen på ett bra sätt.

Det som krävs då är samhällsorganisation och investeringar. Självklart betyder alla investeringar en kostnad i början. Det kan handla om språkupplärning. Det kan handla om att få in fler som efterlängtade kollegor i tidspressad offentlig verklighet. Det kan handla om att se till att det byggs tillräckligt när befolkningen ökar.

Men det är inget som kan lämnas över till fria marknadskrafter. För då blir det minsta motståndets väg. Och då får vi, som i den norska byggbranschen till exempel, att man får oseriösa firmor som har många väldigt billiga korttidsanställda, istället för att öka sin produktivitet.

Jag vill tillägga en sak här. I svensk debatt används ibland skräcksiffran – det tar åtta år innan flyktingar kommer in på arbetsmarknaden. I Norge såg jag att det gjordes stor poäng av att hälften inte är i arbete efter tio år. Det här är alltför långa tider. Jag såg vad åtta, tio år av arbetslöshet, meningslösa jobbsökarkurser och tillbakasända jobbansökningar gjorde med mina föräldrars självförtroende och livskvalitet, innan de till sist fick jobb i Sverige en gång i tiden. Och jag ser idag med viss smärta på vad det har gjort med deras pensioner, efter ett långt och slitsamt arbetsliv.

Vi vet att det finns omfattande diskriminering. Vi vet att utlandsfödda betydligt oftare jobbar inom yrken som de är formellt överkvalificerade för. Vi vet att det finns massa andra problem. Men när någon tar upp det här med åtta år som antydan om att invandrare är en börda och inget mer, då behöver man inte bara påminna om människorna bakom de siffrorna, utan också om att för en blond och blåögd unge som föds nu i dagarna, så tar det inte några åtta eller tio år att komma in på arbetsmarknaden;  det tar arton, tjugo.

Hur som helst, poängen är: Det handlar inte om att göra något okänt i ett laboratorium – det handlar om att anpassa ett välfungerande samhälle till att det bor fler människor i det. Och till skillnad från en del andra länder så finns det gott om pengar i våra nordiska länder. Investeringarna kan göras. Frågan är om vi vill det och om vi förmår det politiskt.

Och det för oss på sätt och vis till det andra begreppet jag ville prata om – nämligen realism.

Ni vet hur det har låtit.

En flyktingpolitik som förhåller sig till andan i internationella konventioner; konventioner som kom till som ett svar på att tiotals miljoner människor miste livet? Inte realistisk!

Men det realistiska – om ordet ska ha någon mening – är ju att ha verkligheten som utgångspunkt. Verkligheten är att tiotals miljoner människor är på flykt; fler än någon gång sedan andra världskriget. Och många rör sig på grund av extrema orättvisor. Ett fåtal kommer hit. Det är helt orealistiskt att tänka att det inte ska ske. En realistisk politik är att förhålla sig till det, istället för att tänka sig en situation där det inte sker – att ha fokus på hur istället för om.
 
Frågan blir då: vad ska vi göra för att en del saker som vi tycker är bra ska kunna bevaras och utvecklas, när det kommer nya människor. Välstånd, välfärd, trygghet, relativt stor jämlikhet, också jämställdhet, likestilling. Då är mitt budskap detta: både svaret: ”stäng och barrikadera gränsen” och svaret ”sänk löner och arbetsvillkor och låt marknadens osynliga hand fixa till det”, båda de är just orealistiska. I alla fall om tanken är att vi ska slå vakt om 'svenska värderingar' eller ’norske verdier’.

Om några av världens mest utsatta knackar på din port och ditt svar är att stänga dörren hårt och säga att de har säkert ’blitt båret inn på gullstol’, då är det nåt som händer med dig. Då är det någonting som förändras och går sönder innanför den där porten. Det är orealistiskt att tro annat.

Lika orealistiskt är att tänka sig att man kan ha ett parallellt system där det finns vissa arbetsuppgifter, vissa arbetsplatser, vissa sektorer där det är usla villkor och rå marknadsmakt som gäller, men tro att det inte kommer att undergräva den nordiska modellen på resten av arbetsmarknaden, eller snarare i hela samhället. Orealistiskt.

Och det för mig till det tredje begreppet jag vill tala om, nämligen solidaritet.

För när vi pratar om det som är värt att slå vakt om, värt att utveckla i den nordiska modellen – så är solidaritet en absolut kärna. Det är med solidariteten som grundidé som välfärdsordningarna stegvis byggdes ut. Alltså: varför ska jag vara med när någon annan är sjuk. Jo, för att alla andra är med och betalar om jag blir sjuk. Varför ska du betala för barnbidrag även om du inte har barn. Jo, för att du har nog gamla föräldrar, och då hjälper också barnfamiljerna till, när de inte klarar sig. Och i den här processen vinner vi bägge mycket mer än bara den där eventuella utbetalningen. Vi vinner trygghet och gemenskap.

Solidariteten har också alltid funnits med som avgörande för att streta emot tendenser till växande skillnader i inkomster och möjligheter.

Vad betyder kollektivavtal, jo, att vi som gör just det här jobbet tillsammans behöver inte hela tiden tävla med varandra, och vi behöver inte pressa varandra med sänkt lön.

Inget av det där har någonsin varit självklart eller enkelt. Det har varit resultatet av tjat och av dragkamp – och när man inte tjatar och inte drar, då blir det andra krafter som flyttar fram positionerna.

Det farligaste giftet mot solidariteten har alltid varit utpekandet av någon grupp, gärna en som är extra synlig och som har en redan utsatt position, och säga, de där, de kan man väl inte lita på, de kan väl inte vara med.

Om de som gör samma jobb kan spelas ut mot varandra av arbetsgivaren, då är det lätt hänt att allas rättigheter snart blir ifrågasatta. Det är också precis det som sker nu.

Å ena sidan blir invandrare och flyktingar stigmatiserade från det att de sätter sin fot i Norge, å andra sidan blir den underordnade positionen ett sätt att utnyttja den gruppen till att angripa löner och rättigheter som har vunnits av tidigare generationer arbetande i Norge eller Sverige.

Jag har pratat om utmaningar runt produktivitet, realism och solidaritet. Vad är svaret? Jo, fackföreningsrörelsen -- fagbevegelsen, fagbevegelsen, fagbevegelsen.

För det första. I välfärdsekonomier som Norge har fackföreningsrörelsen spelat en avgörande roll för modernisering av produktionsapparaten och arbetslivet. Det att hålla uppe anständiga lönenivåer och få med så många som möjligt under kollektiva avtal, och även att aktivt bekämpa arbetsvillkor som är farliga eller förnedrande, det har gjort de nordiska länderna till mer välmående länder. Det finns inget skäl till att kompromissa med den utgångspunkten.

För det andra. En realistisk, fungerande integreringspolitik måste inbegripa facket och fackföreningsrörelsens ideal. Det är ingen som ”går med” i den nordiska modellen genom att klara av ett skriftligt test. Däremot byggs gemenskapen genom tusentals små händelser. Det byggs genom att man gör samma saker. Människor knyter ihop små bitar av sina liv med varandra, skapar felles minnen, saker att vara stolta över eller arga på. Det finns inget bättre sätt att få till just den processen, än att bli välkomnad till en arbetsgemenskap och samtidigt ta ansvar för det, alltså för sig själv och andra.

Och då är jag egentligen inne på det tredje. Alltså solidariteten. 

Vi såg tidigare här, i den korta filmen, vad som karaktäriserar utlandsfödda arbetares situation. Längre arbetsdagar, sämre lön, farligare jobb. Det är både ett resultat av och ett hinder för en större organiseringsgrad.

Här menar jag att norsk och svensk fagbevegelse har ett jobb att göra – också för sin egen skull. Det är det som poängen med solidaritet – det är ett upplyst egenintresse, felles kamp för felles interesser. När det gäller de som är allra längst ned så har nog fagbevegelsen inte helt hängt med.

Om vi ser att det är olika välgörenhetsorganisationer eller kyrkor som ger ett stöd till arbetande människor som är där nere, då är det ett dåligt tecken, en varningssignal. För då är vi tillbaka 100 eller 150 år i tiden. Då får vi en utveckling som inte är baserad på arbetarrörelsens värderingar och då får vi något annat än den nordiska modellen. Och då blir också väldigt många av er, av oss, som är här inne förlorare.

Det finns gediget faktastöd för det: Försvagad fagbevegelse betyder överallt detsamma: större löneskillnader, mindre stöd för generella välfärdsordningar, mer till dem som tillhör de allra översta procenten. Alltså ett kallare, mer orättvist, mindre modernt samfunn.

Alternativet till det är en progressiv rörelse som bygger arenor där det blir mindre viktigt vad du har på dig, vad du äter, vilken gud du tror eller inte tror på; och mer viktigt vad du gör för att försörja dig, med vem, och under vilka villkor. En rörelse som förstår, att den som behandlas som en jämlike, också kan bli en medkämpe, för ett rikare och mer rättfärdigt samhälle.

Det mina vänner, är också vår tids frihetskamp.

tisdag, mars 08, 2016

"Lägre trösklar" och överklassens reaktionära impulser

Detta blir min sista krönika i Magasinet Arena. Har skrivit om den märkligt välbekanta debatten om "sänkta trösklar" för att få in utlandsfödda i arbetslivet.

Försök att störa utspelskavalkaderna med fakta har förvisso gjorts. Jo, det finns länder med större andel »enkla« jobb. Som Cypern, Spanien och Lettland. Där finns fler som förestår toaletter eller trycker på knappar i hissen. Nämnda länder uppvisar inte högre sysselsättning. Tvärtom är sysselsättningsgraden i Sverige jämförelsevis hög, också bland utlandsfödda.

Läs gärna!

måndag, januari 18, 2016

Våga ta debatten om ekonomerna

Min krönika i senaste numret av Magasinet Arena:
Alla teorier är abstraktioner. De förenklar för att blottlägga väsentligheter.

Men det speciella med ekonomivetenskapen såsom den lärs ut i dag är att den ”förenklar” bort just det som är relevant för att förstå något om ekonomi.

fredag, oktober 23, 2015

Terrorns grogrund

Nu bekräftar alltså polisen rasistiskt motiv för skolmorden i Trollhättan. Offren miste sina liv på grund av sin etniska bakgrund. Sverige har drabbats av ännu ett terrordåd, denna gång med flerfaldigt dödligt utfall. Sorgen är nästan förlamande, oron gnager i magen.

Bara om man mycket aktivt gör sig blind, döv och dum kan man helt isolera detta från den nedåtriktade hets som har vuxit sig starkare i svensk offentlighet. Ingen kan påstå att någon annan än mördaren (och eventuella hjälpare, det får utredningen visa) har juridiskt ansvar. Men socialt och politiskt ansvar är något bredare, något vi måste förstå och hantera just socialt och politiskt. För vi vet redan. Kunskapen är där. Erfarenheterna är vi ganska många som bär i våra huvuden och på våra skinn. Man kan inte veta exakt vad som sker och exakt hur det sker. Men man kan vara säker på att det sker. När avhumaniseringen basuneras ut från parlamentets talarstolar, på ledande ledarsidor och genom utgångspunkterna i den mediala rapporteringen, då ökar också sannolikheten för att någon kantperson ska gå över sina gränser.

Vi ska inte glömma detta. Därmed ska vi heller inte glömma den andra sidan av samma mynt: att det motstånd vi gör i vardagen, de handlingar som pekar mot en annan samhällsordning, de får inte bara effekt i en diffus politisk dragkamp, de är också i konkret mening livsavgörande.

söndag, september 06, 2015

Ur våra svagheters djup

Jag slapp posttraumatiska stressymptom efter Utøya. Jag hade tur på det sättet. Det var någon vecka där smällar – dörr som slår igen; något som ramlar med ett duns – kunde väcka obehag, men det försvann. Jag slapp mardrömmar och panikskapande flashbacks. Jag började inte se mig nervöst över axeln. Andra händelser i livet, betydligt tidigare, som gott kunde ha gett upphov till sådana reaktioner, var de bombningar av Tehran som genomfördes under kriget Iran-Irak när jag växte upp. Visst var de mycket obehagliga. Jag minns framför allt andras oro och rädsla; undantagstillståndet de skapade. Sådant tar man med sig. Men inte heller det gav några reaktioner av den typ som kommer från under det kontrollerade medvetandet.

Men så var det igår. Jag tog Leila till badhuset. Det är något vi ofta gör, hon och jag. När vi bytte om var det en man, i sextioårsåldern, som mumlade något rasistiskt. Jag snappade upp "... vad har de bidragit med till Sverige ..." Det var inte tillräckligt högt för att reagera på, särskilt inte där man står bokstavligen naken, och med Leila bredvid. Men blicken och kroppsrörelsen fick fram budskapet. Det var inget mer. Vi gick in för att bada. Men därinne var det nåt som liksom gick av, sönder. Som en rem som lossnar, ett glas som vacklar en stund på en kant men faller.

Där i vattnet med Leila glad och sprallig vid min kropp, kunde jag flera gånger inte kontrollera tårarna. Jag fick hålla henne tätt mot mig för att hon inte skulle se. Fick anstränga mig väldigt hårt för att komma till sans varje gång. Fick kämpa som jag aldrig har behövt förr för att slå bort bilder av livlösa barn på stränder, skrikande flyktingar vid taggtrådsstängsel, fascistiska mobbar som hånar, marscherar, slår.

Det var inte mer än några minuter. Det var ingen som märkte något ens. Jag släppte på det plötsliga, lite krampaktiga greppet runt hennes arm. Vi badade, skrattade, hade det precis så fint som vi brukar. Men det var en konstig och lite skrämmande upplevelse.

Förutom det obehagliga i att förlora kontrollen över sig själv, om än bara partiellt och momentant, var det ju, det kan man inte komma ifrån, en känsla av nederlag. Här har man klarat sig någorlunda från ärr som vore förklarliga, men så upptäcker man ett sår på ett annat ställe. De kom åt en ändå, liksom. Det känns vårdslöst på något sätt. Svagt.

Men så tänker jag – när jag skriver ned det så här – att vi också måste få vara svaga inför varandra ibland. "Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss / går vi under", skrev Brecht. Och fortsatte: "När kampen är som hårdast / är kämparna som tröttast / Den sida vars kämpar är tröttast / förlorar slaget". Herre, vad jag har varit trött den här sommaren! Luktat på nederlagen, känt dem rispa mot själen.

Nästa dag kan man upptäcka att världen är mer än mörker. Det börjar mullra också av solidaritet i Europa. I München – det finns kraft i symboliken! – står människor och ropar välkomna till flyktingar! I min hemstad Stockholm anmäler sig tusentals för att hjälpa till. Där ute finns många som både är hyggliga och som börjar begripa situationens djupa allvar. Jag kan ändå vara i ett vi där det vi är kamrater och vänner och därför har kamrater och vänner.

Jag lät blicken vila ett ögonblick på de kommunalt anställda badvakterna igår, såg mig runt och kände tryggheten återvända. Vi ska inte fly någonstans. Vi ska låta kamp och livsglädje läka såren.

tisdag, augusti 04, 2015

Normalisering, en dagsnotering

Jaha, så idag kampanjar alltså Sverigedemokraterna med SL:s godkännande i tunnelbanan. Mot "organiserat tiggeri", till synes, men de facto för den fascistoida människosyn som en bredare svensk höger nu arbetar för att upphöja till norm och samlingspunkt; bruka som smörjmedel för en samhällelig omvandling i de ängsligt privilegierades intresse.

Det här är inte någon "vanlig" politisk kampanj. Det är en kampanj som utgör ett reellt och fysiskt hot mot människor i Sverige. De (huvudsakligen romer) som tigger, visst, men också miljoner andra. Inte som en väldigt långsiktig abstraktion, utan konkret, här och nu.

Jag upplevde det politiska väderomslaget i Sverige de där åren i början av 90-talet. De kändes som ett tryck över bröstet ibland. Och de gav oss Lasermannen. Jag minns också med hela kroppen hur det var i Norge senhösten 2008 och våren 2009, när "debatten" i offentligheten helt monomant handlade om "integration" och "norska värden". Det förpestade vardagen, helt konkret. Och, jo, det var då Breivik började planera sin terror.

Jag skriver inte detta för att säga att en SD-kampanj om tiggeri i tunnelbanan kommer att leda till massmord. Poängen är att den där stämningen är ett påtagligt problem också de dagar den *inte* leder till rasistiskt motiverat våld. Vad den gör är att den pressar ned, krymper ihop, berövar möjligheter från såna som jag, i vårt eget samhälle. *Och* dessutom så sänker den trösklar för en eller annan galning att ta steget vidare, göra det som "alla egentligen menar, men ingen vågar".
Jag skrev förresten om början av 90-talet. Det var stundtals för jävligt. Men det fanns också skillnader mot det som händer nu. Då var det tydligt att Ny Demokrati visserligen var något som andra förhöll sig till, i alla fall i flyktingpolitiken. Men det omdanade inte hela det politiska landskapet, det var inte så att man upplevde ledarsidor, opinionsbildare, myndigheter hänga på och bli pådrivare. Det sker nu. SD har på kort tid erövrat ett flertal tunga borgerliga ledarsidor i Sverige. Eller vice versa, det är egalt. Det är ju inte en slump att det är i Östermalmstorg man kampanjar nu – blinkningen är inte ens subtil.

Men för att komma tillbaka till poängen: sådant, vänner och kamrater, sådant gör saker med en. Jag skriver detta på ett omöjligt hett kafé vid Piraeus, Aten. Jag skulle väl vilja, och borde förstås, göra något annat. Men jag kan inte. Sådana är mina dagar. Jag kan inte värja mig. Och jag må vara överkänslig – det är en förbannelse att känna av politiska väderomslag så som mormor kände av meteorologiska dito i sina reumatiska leder – men jag är inte unik.

Det här är våra liv på jorden. Och ja, de är hotade. Det är inte det att rasismen finns som är det nya. Det är inte ens nödvändigtvis så att det är fler som har hatiska åsikter. Det handlar om deras positioner i samhället – hur djärva de kan vara, hur självklart de kan tala nedåt. Och det spelar roll. Ty det som i ett modernt samhälle skyddar – mot diskriminering, obehag och i sin förlängning också förföljelse och våld – är bara i yttersta undantagsfall polis och myndigheter; det är de sociala gränserna för acceptans och avsky för handlingar och ord. Och det är precis detta som den svenska högern – där SD är en del med inte ensam pådrivare – tär och river i.

Det är det vi måste skydda oss mot.

tisdag, juli 21, 2015

Utøya, fragment

Efter terrorattentaten i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011, bestämde jag mig för att skriva en bok. En essä med både egna minnesbilder från händelserna på Utøya och ett försök att säga något om det politiska sammanhang i vilket detta politiska dåd, det värsta i Norden i modern tid, måste förstås. Annat har kommit i vägen och jag vet inte hur det till sist blir. Jag har känt ett behov av att gå igenom mina anteckningar och fragment. Ett utdrag från den tänkta "analysdelen" ligger ute här. Det följande är några mer personliga fragment.

[…]
[På Utøya]


Jag kliver nu ut till vattenkanten. Den glesa vegetationen öppnar sig mot en liten strand av stora, platta stenhällar. Solen skiner lite mer generöst. Det är nästan som att vara framme vid ett mål man inte riktigt visste var där. En känsla av lättnad och lugn sprider sig i kroppen. Det går på några få sekunder.

Till höger om mig står och sitter en grupp ungdomar. De verkar däremot rädda och trötta. Jag minns det som att en eller två personer befinner sig några meter ut i vattnet, men inte simmande på väg bort, utan bara stilla flytande, i ögonkontakt med dem som står vid stranden.

De blinkande ljusen på andra sidan vattnet har en nästan hypnotisk effekt. Bredvid mig pågår lågmälda samtal. Det är bara att vänta på upplösningen, räddningen.

Sen går allting väldigt fort och oändligt långsamt. En liten tidsrymd på några sekunder som plötsligt, likt en krockkudde, expanderar av bilder, ljud och tankar.

Jag vet inte om jag vänder mig om för att jag hör ljudet, eller om det är andras reaktioner i min närhet som gör att jag snurrar runt och tittar tillbaka in mot ön. Det är det frasande ljudet av kropp som rör sig i vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. 

Där står en stor man. Bred och lång. Det är tio meter dit, kanske femton. Han är klädd i svart. En väktaruniform? I de där bråkdelarna av en sekund är detta kanske en av de saker som föranleder min omedelbara reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans. Och håret. Som ljuset faller, verkar det nästan som att han har en blond tuppkam. Inte en sådan lång, upprest punkarvariant, men en platt och kortklippt. Den ser i alla fall farlig ut.

Och så bär han ett vapen. Ett långt, svart gevär som pekar nedåt. Jag hinner undra om han har tejpat handtaget för bättre grepp – det ser lite ljusare ut där. 

Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man ute på jobb i skogen.

Nu händer allt samtidigt.

Tvivlet som plötsligt släpps loss i min kropp – det är nästan så jag kan känna nervtrådarna bära budskapet ned till hjärtat, upp till huvudet igen och ut i armar och ben. Något är fel. Det här kan väl inte vara polisen? Hans klara, lugna rop – jag är inte helt säker på vad han säger, men tycker mig se munnen formas till ett ”O”; ”det er politiet” tror jag. Eventuellt ”ta det med ro”.

Rörelsen med vapnet – armen som lyfts och med den mynningen på geväret.

Ljudet av skott. Flera. Vassa. Definitiva.

Plötsligt har jag vänt mig om igen, utan att riktigt veta när och hur. Ljuden har ändrats. Det är som när man sätter in öronproppar. Bruset försvinner, jag hör det egna blodet bulta och väsa, verkligen väsa, i ådrorna, starka ljud blir till dova smällar. Också synfältet begränsas, fokuseras. Jag ser en kort bit framför mig.

Kroppen vill bort. Jag springer snett vänsterut, sett från ön – sett från mannen med vapnet. Jag rör mig alltså längs vattenkanten, men lite grann ut i vattnet. Havet griper tag om benen. Jag ramlar, reser mig upp, ramlar, tar några halvstående simtag, känner stenhällen under fötterna och vattnet som slår upp i ansiktet.

När medvetandet kopplas på igen, är jag övertygad om att jag troligen kommer att dö. Det är ett snabbt omslag från den utdragna timme där jag visserligen allt mer insett att vi befinner oss i en farlig situation, men ändå varit säker på att det ska gå bra, att jag ska klara mig, likaså alla som jag möter. Nu är det tvärtom. Ordlöst artikuleras denna mening i huvudet: Det är kört.

Det är inte actionfilm, det är skräckfilm tagen med handkamera.

Det sägs ibland att man ska se sitt liv passera revy i nära-döden-situationer. Så är det inte nu. Min upplevelse är fysisk. Musklerna spänner sig. Jag försöker förvänta känslan av en kula som spränger sin väg genom ryggen. Tanken leder till att jag instinktivt böjer ned huvudet – kroppen föredrar ett skott i ryggen framför hjärnan. För mitt inre öga ser jag mig själv falla framåt i vattnet, som färgas rött i anslutning till kroppen. Jag hinner mentalt bearbeta möjligheten att undkomma drunkning i skottskadat tillstånd.

[…]
[Efteråt]

Pappa är i Iran när allt händer. När han får veta att det är över, vet han samtidigt att jag har klarat mig. Jag minns inte exakt vilken dag jag pratar med honom i telefon, men jag minns flodvågen av känslor som hans röst släpper fram.

Han är hos släktingar. Några korta artighetsfraser först. Men när han säger ”baba joon, så fint att verkligen höra din röst” så går hans egen plötsligt och okaraktäristiskt upp i falsett, spricker i tusen bitar.

Pappa, så tystlåten och stabil, men så känslig och öm, oändligt kärleksfull och generös. Jag ser plötsligt framför mig den där dagen i slutet av december 2007, när jag med en alltför tungt packad, röd resväska gick på tåget till Oslo för att flytta till Norge. Hur mina föräldrar trots att jag sade att det inte behövdes, följde med ända till perrongen, och hur det var just pappa som började gråta. ”Jag har ju blivit en gammal man, hjärtat är skört”, skrattade han nästan förläget när jag kramade om honom.

Men så slungas jag tillbaka längre. Det är 1987. Jag är tio år gammal. Vi är på ’Merc Hotell’ i Alvik, omgjort till flyktingförläggning. Jag har varit borta från pappa i ett år. Nu har vi uppehållstillstånd och han har kommit till Sverige. Jag och mamma och lillebror behöver inte bo i ett rum nu, vi har fått två – med varsin dörr längs en korridor.

Det har kommit besked från Iran. Farbror Abdolreza har dödats i kriget. I en av alla dessa meningslösa gränsoffensiver i ett krig som är det utlösande skälet till att vi nu är i Alvik och inte i Tehran. Utåt har pappa tagit beskedet med fattning. Abdolreza, genomsnäll och chosefri, med sina vackra, intelligenta ögon, har ju varit så mycket ute vid fronten; varit en av alla dessa materiellt anspråkslösa, religiöst devota män som haft kort väg från knapra villkor till att finna gemenskap och värdighet i den nya statens frivilliga styrkor. Har på ett sätt längtat efter ”martyrskapet”. Men långt borta från huset i de fattiga, södra delarna av Tehran, dit beskedet har kommit och tippat en chockad mor över en depressionsgräns som hon aldrig ska komma att retirera bak, ligger nu pappa och halvsover. Han är väldigt förkyld och har feber. Jag tror inte att jag någonsin har sett honom sängliggande med feber och rinnande näsa. Något drar mig in till rummet. Jag sätter mig bredvid, nära fotänden. Det är en klump som växer i magen. Som slukar alla orden innan de har hunnit bildas. Jag kryper halvt upp bredvid pappa i sängen. Kom baba, säger han, medan tårar bildas i de rödsprängda ögonen. Är du också ledsen för amo, frågar han. Och det brister för mig. Jag borrar huvudet in i pappas bröst, nickar ett ja och bara gråter och gråter.

Men det är inte helt sant att jag gråter över min farbror, över amo. Där och då gråter jag framför allt för att jag ser att pappa är så ledsen. Det är det som lägger en tung, mörk hand över mitt bröst. Jag gråter för att jag begriper hans uppoffring. För att jag ser att han är en främling i detta rum, i detta land som jag nu redan har gjort till mitt men som aldrig helt kan bli hans. Jag gråter för att jag inte kan sätta ord på det, och definitivt inte gottgöra; inte då, inte sen.

Så är jag tillbaka i Oslo. Levande.

Jag vet att pappas spruckna röst är märkt av historia. Av maktlösheten på en flyktingmottagning i Stockholm. Av det outplånliga minnet av att ett år tidigare ha sett sin systerson – den livlige Reza för vilken han i uppväxtåren var som en extrapappa – på bårhus, också det på grund av detta malande människokvarn till krig. Av det land som han ville att vi skulle lämna, men där han lämnade kvar sitt språk, sitt yrke, sina systrar, bröder, alla systersöner och brorsdöttrar, på andra sidan staden och ute på landet, under ännu knappare villkor, som alltid sken upp, klättrade på honom, tjöt av skratt, när vi kom på besök.

Det är några sekunder i telefon som tecknar en stor cirkel i hjärtat.

Jag är här nu. Om jag någon gång längtar hem i Oslo är det till Stockholm. Jag är här som en reaktion på krigets slaktande och på en ordning där människoliv också annars gjorts billiga.

Jag ska vara här nu. Det är Breiviks fascism – det förakt för ömhet och jämlikhet som matat hans hat – som ska göras främmande; överallt.

För detta ska jag leva och strida var jag än finns, månde det bli en kort stund eller länge.

[…]
[Tillbaka på Utøya i augusti]

På Utøya står bland andra ministrarna Trond Giske, Anniken Huitfeldt och partisekreterare Raymond Johansen och tar emot anländande grupper. Det ges kort information om situationen. Det har städats på ön, några nya stigar är skapade, det har satts upp tält som inte var där förut. Man ska inte använda de ursprungliga toaletterna, men nyuppsatta provisoriska. Det sägs inget om att skräckslagna ungdomar gömde sig inne i de förstnämnda när skjutningen pågick. Men alla vet ändå.

Jag är glad över att vi får gå runt på egen hand. Det är nog precis det de flesta av oss som är där har önskat sig: att gå i sina egna fotspår, peka och jämföra.

Jag går uppför backen, förbi Informationshuset, det lilla vita huset där det med träbokstäver står ”Utøya”. Den 22 juli gick jag in där för att anmäla min ankomst och för att få med den projektor som jag använde under föredraget.

Jag går in genom huvudingången, till höger om den lilla kioskluckan. Minnesbilder av regnvåta ungdomar som uppenbarligen inte sovit så många timmar dyker upp i huvudet. Och den lite oroliga tanken jag tänkte då: att de var så unga – folk i ungdomsorganisationer blir ju på något sätt yngre för varje år som går av ens eget liv. Jag hälsar på folk jag känner igen. Ställer samma frågor som alla till varandra: Var var du? Hur klarade du dig? Hur har det gått sen?

Så kliver jag in i lilla salen, rummet där jag höll mitt föredrag. Det är då döden gör sig påmind på riktigt. På väggarna ser man spåren av skott. På golvet finns blommor och ljus utlagda. Precis i den ände av rummet där jag stod och pratade har flera personer mist livet. Försökt komma undan. Mördats. Det är en mycket märklig insikt.

Där står också en kille som blev skjuten i ansiktet men som överlevde. Jag har någon dag tidigare sett honom i tidningen. Nu står han där och pratar med en kamrat om hur det var – att de hade gjort allt för att hålla honom vaken och på så sätt vid liv. Om andra som var skjutna i närheten, vilka som skrek och vilka som låg stilla. Det hade varit en vanvettig historia också från fronten i ett blodigt krig. Nu återberättas den av gymnasieelever.

Den skottskadade pojkens mamma står bredvid. Hon ser plågad ut, obekväm med att höra berättelsen igen. Jag tänker själv på hur det hade varit att ha min mor i samma situation; stå och höra om ett mordförsök på sin son, ett som var kanske millimeter och minuter från att lyckas. Det är nästan outhärdligt.

Innan vi går därifrån visar det sig att bägge killarna var på mitt föredrag. De vill gärna berätta att de tyckte det var ett bra föredrag. Jag tackar tafatt. Ger en försiktig klapp på ryggen. Hittar inte riktigt orden.

Vi kikar också in i det stora rummet, som var proppfullt under informationsmötet om bomben i Oslo, när det slogs fast att Utøya var det tryggaste stället i världen att vara på just då. Två dagar före skotten hade Marte hållit föredrag i Storsalen. Det var en slump att inte hon också var på Utøya på fredagen, med magen bara fyra veckor mindre. Onsdagen passade bara lite bättre. Programmet lades upp i juni, medan vi var på semester i Grekland. Från hotellet kunde vi konstatera att vi en kort stund sågs samtidigt på toppen av AUF:s hemsida. ”Vi er glade for å få en så markant samfunnsdebattant til å innlede for oss på Utøya. Hun har vært en viktig røst gjennom sine kommentarer i Dagbladet ved å se integeringsdebatten fra ett annet perspektiv enn det som har vært det rådende i samfunnet de siste åra,” skrev AUF om Martes föredrag på hemsidan. Inlägget är lagt upp av ”Edvin S”. Edvin Søvik lämnade regeringskvarteret tjugo minuter innan bomben exploderade – och åkte mot Utøya. Han såg ”polismannen” Behring Breivik gå på MS Thorbjørn, men kom i sista stund inte med för att han väntade på kompisens bagage.

På AUF:s hemsida är det också lagt upp ett referat: ”Michelet innledet til en fullsatt storsal om integrering- og innvandringspolitikk. Hun brukte sin egen svigerfamilie som eksempel på hvordan det er å være asylsøker å komme til et nytt land. Hun uttrykte bekymring for den stadig mer stuerene islamofobien som får dominere den offentlige innvandringsdebatten”.

Ett annat referat av Martes föredrag skulle ha varit med i sommarlägertidningen, som var under produktion på fredagen. Referatförfattaren var också på mitt föredrag. Gjorde anteckningar i samma syfte. Han mördades av Anders Behring Breivik.

tisdag, juli 14, 2015

Grekland – dilemma och kapitulation

Mina kommentarer till den grekiska vänsterregeringens oerhört svåra val och så om den galna uppgörelsen som är ett ohållbart kapitulationsdokument påtvingat det grekiska folket, har jag skrivit på annat håll (Facebook). Länkar här.

* I samband med det bud som den grekiska regeringen lämnade till kreditorerna efter folkomröstningen.

* Efter tvångsuppgörelsen i Euro-gruppen.

- - -

Passar här också på att länka på två fantastiska texter av Yanis Varoufakis.

Här den första intervjun med honom efter att han avgick som finansminister. Ett sannerligen historiskt dokument som ger mörka inblickar i EU:s kontrademokratiska ledning, men också i varför det inte "bara" hade varit för den grekiska regeringen att hårdnackat stå fast vid en linje som skulle ge Grexit.
Schäuble was consistent throughout. His view was “I’m not discussing the programme – this was accepted by the previous government and we can’t possibly allow an election to change anything. Because we have elections all the time, there are 19 of us, if every time there was an election and something changed, the contracts between us wouldn’t mean anything.” So at that point I had to get up and say “Well perhaps we should simply not hold elections anymore for indebted countries”, and there was no answer. The only interpretation I can give [of their view] is “Yes, that would be a good idea, but it would be difficult to do. So you either sign on the dotted line or you are out.”
Missa inte! Och här är hans första kommentar till kapitulationsuppgörelsen:
In 1967 it was the tanks that foreign powers used to end Greek democracy. In [...] 2015 another coup was staged by foreign powers using, instead of tanks, Greece’s banks. Perhaps the main economic difference is that, whereas in 1967 Greece’s public property was not targeted, in 2015 the powers behind the coup demanded the handing over of all remaining public assets, so that they would be put into the servicing of our un-payble, unsustainable debt. 
Detta läggs upp samtidigt som IMF åter konstaterar att den grekiska skulden är ohållbar och måste nedskrivas om de fortsatt ska vara inne med pengar. Greklandskrisen är inte slut, den har bara börjat.

måndag, juli 06, 2015

Några spridda länkar om Grekland

Jag har skrivit mycket om Grekland i olika sammanhang. Bland annat var jag med och tog fram den här rapporten på mitt tidigare jobb på norska Manifest Analyse: "Den late greker", med en del "myth busting" som har visat sig vara minst lika nödvändig den här rundan. Kort sammanfattning: grekerna jobbar längre, inte kortare, än alla andra européer. De går inte i pension rekordtidigt (ungefär samma reella pensionsålder som i Tyskland). Det är den grekiska överklassen, inte vanligt folk som har stått för den mest omfattande skatteundandragelsen - samma gäng som har stött de politiska eliter som har haft EU:s backning.

Det som händer nu är att EU-eliten aktivt försöker hota det grekiska folket och krossa den grekiska vänsterregeringen. Det finns ingen ekonomisk saklighet i det EU och ECB håller på med. Precis tvärtom. Därför har också en rad viktiga ekonomer som inte är primärt intresserade av att politiskt stödja EUkratins position, varit tydliga med att det är den grekiska regeringens position som är den mest förnuftiga här, inklusive rekommendationen av nej, OXI i folkomröstningen, som ju slutade med en storartad seger för alla som står på rättvisans, förnuftets och folkstyrets sida i det europeiska dramat.

Läs om detta till exempel denna korta text av Simon Wren-Lewis, skriven före folkomröstnignen: "The ideologues of the eurozone".

Eller denna mycket intressanta intervju med Thomas Piketty i Die Zeit, äntligen översatt från tyska, där han bland annat påpekar att Tyskland är det främsta exemplet på ett land som har fått återkommande skuldavskrivningar.

Denna intervju som Yanis Varoufakis gjorde med Bloomberg före omröstningen, är också oerhört intressant och kommer att vara ett historiskt dokument i framtiden. Varoufakis förklarar pedagogiskt hur den grekiska regeringen har navigerat i förhandlingarna, och orimliga kraven från "institutionerna" har varit, från ett direkt ekonomiskt hållbarhetsperspektiv.

Nu när Varoufakis avgått för att underlätta fortsatta förhandlingar kan det vara intressant att läsa hans egen förklaring ("I shall wear the creditors’ loathing with pride") och Paul Masons kommentar och karaktäristik.

Almedalen 2015, några nedslag

Det var som vanligt än det ena, än det andra i Almedalen. Några av de grejer jag var med på själv, som är dokumenterade:
Kolla gärna.

Hann tyvärr inte mycket annat än egna åtaganden och förberedelser för dessa. Men hann lyssna på ett intressant samtal där Aron Etzler och Ann Ighe var med och kommenterade Sandro Scoccos rapport "Den maktlösa vänstern". Rapporten är klart läs- och tänkvärd!

fredag, juni 26, 2015

Spring-VD?

Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne skrev i DN och kläckte tanken att integrationen kunde förbättras genom lägre löner och mer RUT-bidrag till välbeställda med längtan efter "vardagsjobb". "Gör det billigare att anställa människor ur denna grupp"

Jag och Christina Höj Larsen kommer med en både bättre och nyare idé: Gör det billigare att anställa Carola Lemne.

Den viktigaste tröskeln är dock lönen. Medianlönen i Sverige var cirka 28 000 kronor i månaden. Carola Lemnes månadslön är 490 000 kronor i månaden, alltså 17,5 gånger mer. Att göra det billigare att anställa Carola Lemne kunde få flera positiva effekter. Dels skulle fler skulle kunna komma in på chefsarbetsmarknaden. Givet att vi vet att vd:ar mår bra och lever länge, vore detta en samhällsekonomisk vinst. Dels kunde Svenskt Näringsliv få råd att anställa fler – till exempel nyanlända – till att göra mer eller mindre chefsliga vardagsjobb till avtalsenlig lön.

Läs gärna i DN.

onsdag, juni 17, 2015

Den sagoberättande klassen

Min krönika i senaste numret av Magasinet Arena handlar om de rikaste, de problem de skapar och de sagor de berättar för att rättfärdiga sitt rofferi:
Inget tyder på att feta chefslöner och bonusar är kopplade till faktiskt värdeskapande arbete. Skälet till att storbolagens chefer plockar ut dramatiskt mycket mer pengar från de värden som skapas i produktionen kan sammanfattas i två ord: de kan. Om motkrafterna – fackföreningar och fördelningspolitik – försvagas, så ger det friare händer för ohämmad extraktion.
Läs gärna!

 

fredag, juni 05, 2015

LO:s kongressrapport. Äntligen!

LO:s kongressrapport Full sysselsättning och rättvisare löner (som dessutom har åtföljts av en lång rad kvalificerade underlagsrapporter) är i alla fall potentiellt det viktigaste och fräschaste bidraget till den ekonomisk-politiska debatten i Sverige på länge.

Det är förvisso grundläggande saker som tas upp: de växande inkomstklyftorna, behovet av samordnad lönepolitik för att råda bot på könsorättvisorna, och inte minst det skriande behovet av en investerings- och efterfrågeledd politik för att trycka tillbaka arbetslösheten. Men i det inpyrda och verklighetsfrånvända debattklimat som vi har haft runt den ekonomiska politiken, så är det väldigt radikalt att utgå från faktiska förhållanden.

Nedan kan man se hela det seminarium där rapporten presenterades. Kolla gärna in! Första delen är en pedagogisk genomgång av rapportens innehåll. Sen är det en debatt om lönebildning. Sista delen, där jag är med, är en diskussion om förslagen om investeringar och finans- och penningpolitik. Man kan spola fram till 2:08 om man vill se den.

söndag, maj 17, 2015

Ny länk i kedjan

Hade äran att hålla i klubban när Ung Vänsters kongress valde ny förbundsordförande, Hanna Cederin. Hon höll ett alldeles lysande installationstal. En i ordets bästa mening samtida radikalitet. Om förbundet kan göra mer av den på samma gång analytiska och folkliga ton som slås an här, kommer det att bli riktigt bra. Det värmde att lyssna. Göra det du också:

tisdag, maj 05, 2015

"Integration" – taggen i hjärtat

Min krönika i senaste numret av Magasinet Arena handlar om "debatten" om "integration":
”Integration” i dagens svenska offentlighet fungerar som ett verktyg som återför sociala problem som arbetslöshet och bostadsbrist på utbölingen själv. Det finns de i vårt samhälle som kan ha ett problem, som, säg, arbetslöshet. Den arbetslöse Andre däremot är ett problem.
Läs gärna!