tisdag, maj 05, 2015

"Integration" – taggen i hjärtat

Min krönika i senaste numret av Magasinet Arena handlar om "debatten" om "integration":
”Integration” i dagens svenska offentlighet fungerar som ett verktyg som återför sociala problem som arbetslöshet och bostadsbrist på utbölingen själv. Det finns de i vårt samhälle som kan ha ett problem, som, säg, arbetslöshet. Den arbetslöse Andre däremot är ett problem.
Läs gärna!

söndag, maj 03, 2015

1 maj 2015

I år talade jag i Gävle. Här kan man läsa talet.

onsdag, mars 04, 2015

När nyfascister erbjuder sina tjänster

I senaste numret av Magasinet Arena har jag skrivit om borgerlighetens vägval före och efter den så kallade Decemberöverenskommelsen. Det går lång tid mellan det att man skickar in sin text till Arena och att den kommer på tryck. Under denna tid har det varit en lång rad händelser som bekräftar precis den utveckling bland de borgerliga, som jag berör i texten; signalpolitiska utspel hit och dit om "integration" och om att "vi måste våga prata om" precis det som SD vill att vi ska prata om för att bekräfta deras förvridna problembeskrivningar.
Den rasistiska impuls som högerpopulister runt om i Europa nu bygger politisk rörelse kring, har den etablerade borgerligheten under efterkrigstiden hållit längre bort. Men tiderna ändras. Det blir lockande att försvara sina ekonomiska intressen, och möjligheten till regeringsmakt, med hjälp av rasistiskt anstruken högerpopulism. Därför ser vi nu hur partier som SD i land efter land inlemmas i regeringsunderlag och/eller starkt påverkar hur konservativa och liberaler orienterar sig.
Decemberöverenskommelsen satte på det rent parlamentariska planet ett hinder i vägen för en sådan utveckling som med turbofart var på väg att ”normalisera” Sverige. Men det är bara att följa debatten på högerkanten för att se att de kraftiga strömmarna fortsätter forsa.

Läs gärna hela.

tisdag, december 23, 2014

Vägval i arbetsmarknads- och arbetslivspolitiken

Årets sista riksdagsdebatt för min del handlade om statsbudgetens utgiftsområde 14. Alltså arbetsmarknads- och arbetslivspolitiken.

Det blev en ganska talande debatt på flera sätt. De borgerliga partierna tycks leva kvar i en sorts parallell verklighet, ljus som i bästa av världar och helt uppbyggd av talepunkter. De förhåller sig över huvudtaget inte till det parlamentariska läge som de själva skapat genom att visa sig beredda att ta in Sverigedemokraterna i ett högerregeringsunderlag. Och de vill inte så gärna prata med ansvarig minister Ylva Johansson. Sverigedemokraternas representaner å sin sida, blir märkbart obekväma när de efterfrågas ansvar för att ha röstat mot förslag som de förespeglat sina väljare att de är för.

Ta gärna en titt. Man kan gå direkt till enskilda inlägg och repliker via länkar till höger. 

torsdag, december 18, 2014

Den eviga kampen om arbetstiden

"En framgångsrik strategi för arbetstidsförkortning måste inbegripa minskade inkomstklyftor och en omflyttning från privat till offentlig konsumtion", skriver jag i min krönika i senaste numret av Magasinet Arena (#6-2014).

Läs gärna!



söndag, december 14, 2014

Stockholm mot rasism


Tal vid manifestationen Stockholm mot rasism.
 
Vänner, kamrater, antirasister.

Jag tror att många av oss står här med en gnagande oro. Jo, vi vet att rasismen alltid har varit närvarande i vårt land och runt omkring oss. Men det som ökar allvaret i dagens kamp, är att rasistiska partier över hela Europa gör större anspråk på att bestämma den politiska dagordningen. Och, det är de alltför många tecknen på att politiska och ekonomiska eliter sneglar i den riktningen för att bevara eller stärka sina positioner. Då är det hög tid för handling.

Vänner, den antirasistiska kampen i vår tid måste gå framåt på två ben.
Det ena är att alltid, överallt ta strid mot normaliseringen av rasistiska stereotypier och utspel.

Rasismen tär på människor liv och drömmar. Den förvrider något inuti det svarthåriga barn som möter ilska istället för förstående blickar när hon leker lika högljutt som sina jämnåriga blonda kamrater. Den berövar något från en som skickar in hundratals jobbansökningar utan att få ett enda svar, väl medveten om att namnet är den avgörande faktorn. Den planterar något förtärande i en som vet att hon oftare stoppas eller förföljs av polisen.

Vänner, ingen människa är en ö. Det som sker i de små och stora offentliga rummen, bestämmer hur vi ser på varandra, och därmed också hur vi agerar. Arbetsgivare ser på tv. Poliser läser ledarsidor. Grannar snappar upp löpsedlar. Och om det inte finns ett motstånd mot att ständigt beskriva vissa människor i negativa sammanhang, som bärare av problem, då återskapas och förstärks allt detta.

Och vet ni vad, vänner. Det är inte okej – och det är vi som måste vara det motståndet.

Det andra benet i kampen mot rasismen, det är att ta strid för gemensam välfärd och social rättvisa. Utan det benet haltar antirasismen. När välfärden monteras ned, skapas grogrund för rasismen. När vårt samhälle dras isär ekonomiskt, då blir det också svårare attse sig själv i andra. Antirasister, det bästa värnet mot rasismens framsteg är att bygga samhällen som bygger ihop, samhällen präglade av jämlikhet och av rättvisa. Låt oss lova varandra att vi deltar i byggandet av de värnen.

Vänner och antirasister, jag är så glad och stolt över att den här manifestationen ordnas av LO i Stockholm. Arbetarrörelsen har varit, är, och förblir central i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Och det är inte konstigt. Solidariteten – alltså gemensam kamp för gemensamma intressen – är fackföreningsrörelsens grundbult. Rasismen angriper själva kärnan i solidariteten.

Det finns en gammal facklig paroll som den Sydafrikanska landsorganisationen Costau gjorde till sin egen när Apartheid-rasismen var som värst: An injury to one is an injury to all. Här och nu, på andra sidan jorden, går vi under fanor som bär samma löfte.

Ett arbetarkollektiv där man ser varandra som främlingar istället för arbetskamrater, försvagas i varje strävan att lyfta sig. Och tvärtom: Genom att vägra acceptera olika lön och arbetsvillkor för människor som jobbar med samma uppgifter, bredvid varandra, så slammar man också igen en av de viktigaste kanalerna för återskapandet av rasistiska strukturer. Därför är arbetet för kollektivavtal, mot utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare och papperslösa, en av vår samtids viktigaste, mest konkreta antirasistiska handlingar. Jag är glad och stolt att vara en del av arbetarrörelsen, som står i första ledet där.

Antirasister, kamrater, vänner. När kampen mot fascismen – kanske vi ska säga gammelfascismen – rasade i det spanska inbördeskriget på 30-talet, så föddes den odödliga parollen No Pasarán – ni kommer inte förbi. Idag måste vårt stridsrop mot rasister och fascister ha samma innebörd, anpassad till dagens verklighet.

Den 22 mars nästa år, kan vi se till att dra en tydligare gräns i Sveriges riksdag. Vi är skyldiga varandra att dra vårt strå till den stacken.

Men det blir varken den första eller enda linjen.

De ska tvingas möta motstånd i vartenda fikarum på varenda arbetsplats i det här landet – för där står en av er vid kaffemaskinen.

De måste passera varje föräldramöte i skolan – och det ska de inte få lov att göra utan kamp.

När de sprider sin dynga på sociala medier ska de veta att runt hörnet bygger vi våra baser, står vi upp för våra ideal, våra medmänniskor.

Varje skolsal, varje föreningslokal, varenda fredagsöl med kompisgänget är en liten del av den frontlinje där rasismen och fascismen inte ska kunna glida motståndslöst förbi.

För vet ni vad, vänner och kamrater. Var och en av oss: jag, du, din granne, behöver veta att vi kan räkna med den andre, när det finns dem som vill ta detta vårt land ifrån oss och oss från detta land. Vi behöver varandra för att vinna det här. Vi behöver varandra för att finna tryggheten och tända ljusen i mörkret. No Pasarán. Och tack för ordet.

 

fredag, december 05, 2014

Sverige förtjänar bättre

Denna artikel publicerades hos Dagens Arena, med anledning av de tidigare regeringspartiernas agerande för att fälla den rödgröna statsbudgeten och överta regeringsmakten med stöd av Sverigedemokraterna. Lägger upp texten även här på bloggen.
- - - - -

Alltför många är nu alltför uppslukade av det politiska taskspeleri som Sverigedemokraterna har bjudit in till och som allianspartierna med entusiasm har anmält sig till. Det är begripligt men beklagligt.

Det som är verkligt viktigt nu är de politiska sakfrågor som betyder mycket för vanliga människors livsvillkor på kort sikt, och det nya politiska landskap som uppstår och som på längre sikt bestämmer vilket land Sverige ska vara.

Det budgetförslag som nu riskerar att falla tack vare att SD röstar på alliansens budgetmotion, innehåller en rad förslag med en helt annan fördelningsprofil än de senaste åtta årens budgetar.

Det garanterar en mer anständig a-kassa till dem som förlorat sina jobb. Det börjar avveckla det skamliga och fattiggörande förvaringsprogrammet fas 3. Det ger mer till de mest utsatta barnen – genom höjt underhållsstöd och gratis medicin för barn. Det avvecklar den orättvisa extrabeskattningen av pensionärer, helt för de mest behövande, delvis för andra. Det kanaliserar mer pengar till en skola som är i kris i internationell skala. Det börjar konkretisera ett av de mest folkliga kraven som verkligheten har producerat: att skattemedel ska gå till de välfärdstjänster de är avsedda för, inte till privat förmögenhetsuppbyggnad hos ett fåtal riskkapitalister.

Inget av detta återfinns i alliansens budgetmotion – en detaljfattig fortsättning av de gångna åtta årens klasspolitik. Sverigedemokraterna, som i valrörelsen har försökt ge sken av att vara ”varken höger eller vänster” i den ekonomiska politiken, ställer sig bakom den politiken rakt av, i utbyte mot spekulativt politiskt-medialt kapital.

Det uppseendeväckande i det här läget är inte att SD agerar så. Det är att de borgerliga partierna tar ytterligare steg i att bjuda SD på detta kapital. Vi ska komma ihåg att SD inte har möjligheten att varken få igenom sin budget eller att stoppa regeringens och Vänsterpartiets budget. Det är allianspartierna har som tagit möjligheten att få igenom sin budget med SD:s stöd. Men de väljer den vägen utan att förklara hur de önskar att hantera den situation som uppkommer då.

För att gå tillbaka till det politiska innehållet. Detta nya politiska landskap uppstår för att de borgerliga partierna låter en prioritering materialiseras i riksdagen: att de ovan beskrivna politiska förslagen som skulle göra Sverige lite mer jämlikt och modernt är  oacceptabla att de hellre väljer att erbjuda en plattform varifrån SD kan ta ett kvantsprång i inflytande.

Detta är ett olyckligt mönster som tyvärr gör Sverige till ett mer vanligt europeiskt land – i dålig bemärkelse. Vi ser i många länder, inte minst våra grannländer Norge och Danmark, hur borgerligheten väljer att luta sig mot såväl högerpopulistisk politik som de partipolitiska representanterna för den. Mot detta finns ett starkt folkligt motstånd i Sverige – långt in i borgerliga led. Men det finns också en lockelse till makten som uppenbarligen väger starkt.

Det är bara att läsa exempelvis SvD:s ledarsida från de senaste månaderna för att se vilken ”lösning” som siktas. Genom dagens votering tar svensk borgerlighet ett steg närmare sådana lösningar. Viljan att stå på de mest besuttnas sida och att stoppa moderniseringsförslag för Sverige, trumfar beskeden om att hålla SD utanför inflytande. Det är något vi riskerar att se mer av framöver från höger.

Men varken SD eller allianspartierna bestämmer själva samhällsutvecklingen i Sverige framöver, oavsett resultatet av budget- och regeringspiruetterna. Sverige förtjänar bättre. Vänsterpartiet kommer att ta sitt ansvar för att det ska bli så. Det bör också alla andra som vill ha ett öppet, modernt och rättvist Sverige göra.

måndag, november 10, 2014

Arbetsmiljö, säkerhet och makt

Skriver i Dagens Arena om arbetsmiljöproblem i snävare och bredare bemärkelse:
I grunden handlar arbetsmiljöfrågor i hög grad om makt, inflytande och delaktighet. Bättre inspektioner och tydligare ansvarsförhållanden är nödvändiga. Men det behövs också ett mer vardagligt komplement. Den som arbetar måste ha sådana allmänna villkor att hon eller han själv och tillsammans med arbetskamrater, kan våga stå upp mot orimliga krav. Därför måste skyddsombudens roll uppvärderas. Och inte minst måste vi se trygghet i anställningsformer och förekomsten av kollektivavtal som centrala arbetsmiljö- och arbetarskyddsfrågor.
Läs gärna!

Rubbad jämviktsarbetslöshet

Jag har skrivit i senaste numret av magasinet Arena om den märkliga "tankeram" som "jämviktsarbetslösheten" utgör.
Idén att a) det finns en specifik lönenivå som skapar ”jämvikt” i ekonomin, b) detta extatiska tillstånd kan förnimmas genom inflationstakten, samt c) full sysselsättning definieras genom inflationstaktens stabilitet, är inget som faller sig naturligt att göra till ett politiskt hjärtebarn. Den kommer från doktrinär nationalekonomi, och har rötterna hos en av nyliberalismens fäder, Milton Friedman.
Läs gärna hela.

Jag skrev för övrigt längre om detta 2007.

Konkurrens och kvalitet i välfärdssektorn

Jag deltog nyligen i ett seminarium hos Expertrådet för studier om offentlig ekonomi, ESO, med anledning av två rapporter som kommit ut där. Nedan kan man se hela det långa seminariet. Min huvudkommentar kommer cirka 37 minuter in.


fredag, september 19, 2014

Riksdagsledamot

Nu är rösterna i valet till Riksdagen färdigräknade. Jag är en av 21 som får förtroendet att representera Vänsterpartiet i Sveriges riksdag.

Det är en stor ära och ett stort ansvar, att få tjänstgöra i det land och för det parti där jag känner mig hemma.

Jag vill tacka i första hand alla valarbetare i partiet och särskilt då i Stockholm, som har gjort en formidabel valrörelse. Jag har trots allt hunnit med sex riksdagsvalrörelser, och kan inte minnas att partiorganisationen någon gång tidigare fungerat så här bra. Tack förstås också till alla som har röstat på Vänsterpartiet. Att ha fått hela 1190 personkryss utan att ha bedrivit någon egen kampanj är en extra bonus.

Nu börjar en svår tid med ett komplicerat parlamentariskt läge och enorma uppgifter. Vår riksdagsgrupp har en mycket viktig roll - men den blir omöjlig att spela väl, utan ett konstant och starkt arbete utanför parlamentens väggar. Tack igen - och vi ses i kampen!

onsdag, september 03, 2014

Frihet, jämlikhet, broderskap

Den 1 september ordnade Sydsvenskan en intressant ideologisk batalj på temat "Frihet, jämlikhet, broderskap". "Vänstern" och "Liberalerna" representerades av sex debattörer var:
Vänstern: Daniel Suhonen, Ali Esbati, Liv Strömquist, Petter Larsson, Nina Björk och Anna Hellgren.

Liberalerna: Dilsa Demirbag-Sten, Johan Norberg, Pernilla Ström, Per Svensson, Andreas Bergh och Karin Olsson.
Titta gärna. Det var bra tempo och stundtals hårda tag. Själv hade jag äran att delta i andra ronden (om jämlikhet) samt göra ett inhopp i den tredje.


torsdag, augusti 28, 2014

Personligt och politiskt

På sajten Valappen finns en längre intervju med mig, om bakgrund och världsbild. 
Jag ser vänstern som en frihetslära, som hävdar vanligt folks anspråk på utveckling och makt. Liberalismen, var vid tiden för höger-vänster-begreppens formering, och långt senare, en (icke-socialistisk) vänsterideologi. Men i takt med att man mer har ”fastnat” i de ekonomiska friheterna för den som har pengar, blir det en högerståndpunkt – alltså för bevarandet av nuvarande ekonomiska och därmed sociala hierarkier. Frihet utan jämlikhet blir ganska tomt på innehåll och stora klyftor kommer dessutom lättare att gå i arv – och därmed undergräva idén om individuell frihet att forma sitt eget liv.
Läs gärna.

fredag, augusti 22, 2014

Var person på sin (färgkodade) plats?

På sajten Sverige mot Rasism skriver jag om den etniskt skiktade arbetsmarknaden, och hur strukturell rasism reproduceras.
Samma tankesätt som Svenskt Näringsliv och Svenska Dagbladet gav uttryck för då, går dock igen nu när jobben debatteras. Integrationsministerns första tanke när han pratar om arbetslösheten bland invandrarkvinnor är RUT-sektorn för ”hushållsnära tjänster”. Centerpartiet pratar om att ”börja sin bana” på hamburgerrestaurang, när det till och med o det konkreta exemplet framgick att detta var ett arbete som hade pågått i fem år. Och vi vet att låga löner och dåliga villkor i praktiken långt ifrån alltid är ”språngbrädor” till att ”gå vidare”. För många som hör till utsatta grupper är det tvärtom där man blir kvar, medan kroppen och självförtroendet tar styrk och ens andra yrkeskunskaper blir mindre färska. Ett första steg är att åtminstone problematisera det.
Läs gärna artikeln!