17. mai och nationalismen

Igår var det Norges nationaldag, eller grundlagsdag egentligen. Med anledning av det var jag och den i den Stockholm bosatte norske författaren Beate Grimsrud med i ett litet inslag om norsk och svensk nationalism.

Två bloggtexter på temat: Om Norge, och om Sverige.

Framtidsblick med skygglappar

I senaste numret av magasinet Arena skriver jag om pensionerna, regeringens framtidskommission, och en platt, klassblind ekonomiförståelse:

Centrala frågor om hur arbete och produktion ska organiseras och vem som ska bestämma det, ställs aldrig. I stället levereras vi resonemang om ”politisk[a] ställningstagande[n] inom ramen för vad som är möjligt inom en marknadsekonomi” – och berövas i praktiken till och med val mellan dessa.

 Läs gärna.

Arbetsförmedling och arbetsrätt

Då har jag gjort mitt i Riksdagen. Mitt inhopp slutar den 30 april och Josefin Brink gör en efterlängtad comeback den 2 maj. Jag ska försöka hinna med att skriva ned några allmänna reflexioner, men det får bli lite senare.

Min sista interpellationsdebatt kom att handla om miljardrullningen till privata aktörer via arbetsförmedlingen. Regeringen beslutade direkt efter valsegern 2006 att mer och mer av arbetsförmedlingens verksamhet skulle outsourcas till jobbcoacher och liknande på den privata marknaden. I flera omgångar har stora brister runt detta förfarande avslöjats. Nu senast genom en större granskning i SVT. Jag skrev en artikel om det för några veckor sedan och lämnade också in en interpellation till regeringen. Det var den som debatterades med ministern den 23 april. Man kan se debatten, ochläsa protokollet här. Det är väl inte mycket till svar man får, kan jag tycka. Men det blir ganska belysande stundtals, särskilt när moderaternas Hanif Bali hoppar in i diskussionen.

Den sista ärendedebatten (det blev bara två – regeringen resonerar som att ”Our Work Here is Done” efter att ha bidragit till massarbetslöshet samt torpederat a-kassan, så den kommer inte med så mycketförslag) handlade om arbetsrätten. Också denna diskussion är ganska avslöjande. De borgerliga ledamöternas uppfattning om situationen på den svenska arbetsmarknaden kan tyckas minst sagt speciell. Anmärkningsvärt är också att i detta betänkande kan man inte finna en enda gemensam S-V-MP-reservation – något som annars är relativt vanligt. Miljöpartiet röstade alltså här i princip med regeringen. Detta också i frågan om visstidsanställningar, där till och med EU-kommissionen har kritiserat Sverige för en lagstiftning som ger alltför lite skydd till arbetstagarna (se reservation 2 av S+V mot slutet). Man kan läsa protokollet, eller se debatten:

Debattendebatten

I söndags kväll deltog jag i Agenda, i en debatt mot Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski, som i Expressen har menat att det är ett tecken på intolerans och åsiktsförtryck att hon av några personer fått kritik för att ha bjudit in hat-, hot- och hetssajten Avpixlats redaktör.

Av detta drog hon slutsatsen att det finns en konsensuselit i Sverige, dit till exempel hon själv, den allestädes närvarande skjutjärnsjournalisten Janne Josefsson, statssekreterare Jasenko Selimovic och andra osynliggjorda, marginaliserade typer uppenbarligen inte hör. Det blev en, ska vi säga, böljande diskussion, som man gärna får titta på.

Radioprogrammet Tankesmedjan i P3 gör för övrigt en belysande och fördjupande analys av den. Hör själv!

Igår kväll blev det en extended version av debattendebatten, på Publicistklubben, med ovannämnda debattörer (Dabrowski dock i rollen som moderator) samt Lena Andersson och Åsa Linderborg. Man kan se hela den långa debatten här.

Kanske kan man snabbt få en känsla för förutsättningarna genom att se öppningen av samtalet, där jag ombeds förklara vad jag menar med det som gett rubriken till seminariet, och blir närmast omedelbart avbruten med förklaringen att vi ”inte är i riksdagen nu”, medan ordet direkt därpå går till Janne Josefsson som får lägga ut texten i flera minuter, huvudsakligen om sig själv. Janne Josefsson avslöjar för övrigt också (cirka 23:55 och framåt) att han stoppade ”raskravallerna” i Mellerud på åttiotalet.

Några snabba reflexioner efter debatten:

1. Det är en viktig uppgift att få kunskapen om och den analytiska förmågan runt rasism att växa bland journalister, opinionsbildare och redaktörer: förmågan att se hur rasismen kommer till uttryck, gärna som en utgångspunkt för att ta ställning.

2. Jag tror att de organiserade näthatare som på Flashback gladde sig över gårdagens debatt i förväg (och i efterhand) genom att konstatera att det har skett något stort när etablerade personer som Dabrowski och Josefsson luftar deras konspirativa tal om ”PK-eliten”, har dessvärre ganska rätt. Men bilden är samtidigt inte entydig. Jag tror att vi i Sverige ser ett växande antirasistiska medvetande. Som gör att fler förstår mer, och ger uttryck för det.

3. När detta sker blir reaktionen från en del med en internaliserad maktposition den typ av upprördhet som vi har sett så många exempel på: ”Åsiktsförtryck”, ”Man måste väl få…”, ”Spyr på allt detta struktursnack”. Men DEN ”rätten” – att få avnjuta och reproducera sin maktposition i fred, *utan att bli emotsagd* – den finns inte. Och tendenserna till att kräva en sådan är just det som måste fortsätta att möte motstånd. Det är för övrigt ett viktigt element i min essä om att ”våga vägra ta debatten” som jag verkligen hoppas att fler läser, särskilt om de hade tänkt att ha starka åsikter om innehållet i den, men också annars.

4. Det vore bra om fler kunde ta del av och lära sig mer om viktiga delar av vårt svenska kulturarv.


 

Ett planerat fiasko

Jag har skrivit på SVT Debatt om privatiseringen av arbetsmarknadspolitiken, som bland annat har varit föremål för en inte alltför smickrande granskning nyligen:

Det är detta politiskt beslutade, forcerade skapande av en pseudomarknad för arbetsförmedling och ”coaching” som har lagt grunden för företagens smaklösa profitering på arbetssökande.

Detta skedde helt i linje med den filosofi som styr regeringens ”jobbpolitik”. Nämligen att arbetslösheten inte är ett samhällsekonomiskt problem, utan en fråga om individens attityder samt anspråk på löner och arbetsvillkor. Om man har denna förståelse av arbetslösheten, blir det naturligt med ”lösningar” som kretsar runt kontroll av individens ”sökaktivitet”.

Tanken är att fler ska göra sig själva ”anställningsbara” genom uppmaningar att rycka upp sig, snarare än ordentlig hjälp med arbetsmarknadskontakter och möjligheten att få kompetensutveckling. Och då blir det också lätt att föreställa sig goda resultat genom ”outsourcing”. Om man utgår från att den arbetslöse bara behöver en daglig spark i baken eller en fräsig självförtroendeföreläsning, kan väl detta ombesörjas av påhittiga entreprenörer?

Läs gärna hela!

Fyra svar till Moderaterna

Alliansregeringen har misslyckats totalt med att pressa ned arbetslösheten. Betydligt mer framgångsrika har man varit med nivån på den politiska debatten. Att pressa ned den alltså. Som det här till exempel:

Nu är jag inte sosse, men jag tänkte ändå ge fyra svar till Moderaterna:

1. Genom att samtidigt påpeka att sysselsättningsgraden ska öka. Vilket Löfven gjorde. För övrigt är sysselsättningsgraden lägre idag än när Alliansregeringen tog över. Dagens situation är att människor drivs ut från arbetsmarknaden och in i fattigdom. Det gör det ganska lätt att garantera att det ska bli bättre om man lämnar den aktiva fattigdomslinjen som regeringen står för.


2. Ett svar skulle kunna vara: på ungefär samma sätt som att 80-100 miljarder i skattesänkningar ledde till en arbetslöshetsnivå som är högre än den som Moderaterna tidigare kallade massarbetslöshet. Men, men. Nu är det väl dessvärre oklart om Stefan Löfven har lovat 30 miljarder i ökade skatter. Men om han hade gjort det, är detta en tabell som förklarar hur det skulle kunna leda till fler jobb.
   


3. Halverade socialavgifter har varit en dyr reform med oklar effekt. Man skulle kunna använda de pengar man sparar på mindre dyra reformer med klarare effekt. Se punkt 2. Man kan även se till att införa en garanti för att unga inom 90 dagar får jobb, praktik eller utbildning.


4. På samma sätt som i alla andra länder och i Sverige tidigare - genom att färre hamnar i fattigdom och därmed får lägre köpkraft, självkänsla och möjlighet till att utveckla sig i takt med ändringar på arbetsmarknaden. Se till exempel det historiska sambandet mellan arbetslöshet och ersättningsnivå i a-kassan nedan (härifrån):
   
   

Frågor på det?

Hugo Chavez 1954-2013

Hugo Chavez är död. Andra måste ta vid och vidareföra hans yttersta provokation: att leda en process där ett land i det globla Syd försöker ta kontroll över sin framtid, där fattiga människor får ta del av landets resurser och bli politiska subjekt. Och vi ser redan vad den bolivarianska revolutionen betyder: Chavez efterträds åtminstone fram till det nya presidentvalet, av en tidigare busschaufför och facklig kämpe. Inte av en militärkuppsberoende oljemagnat och korrupt arbetsgivarboss med bas i Miami. Den allra närmaste tiden kommer den radikala, grovkorniga demokratiseringsprocess som han, med sin säregna vänsterpopulism i ordets bästa bemärkelse, blev en symbol och katalysator för, att hotas av inhemsk reaktion och imperialistisk klåfingrighet. Låt oss hoppas att Latinamerika har kommit längre; att de progressiva projekten klarar trycket.

PS. Ett inlägg från 2007, under en av otaliga smutskastningskampanjer mot regeringen i Venezuela: Bisarr utnötningsrapportering.

Om du har missat den här unika dokumentären, gjord av ett irländskt filmteam som råkade vara i presidentpalatset i Caracas när kuppförsöket mot Chavez-regeringen genomfördes 2002.

Italien. Märkligt men inte udda.

Nej, det var knappast ”vänstern” som vann valet i Italien. Den socialdemokratiska/vänstersocialistiska ”mitten-vänsterkoalitionen” blev med nöd och näppe störst och kunde därmed inkassera det demokratiskt dubiösa tillägget för största block i deputeradekammaren. Men förutom att det fortfarande är oklart hur man ska få ihop en regering som har stöd i bägge kamrarna, är valet på ett grundläggande politiskt plan ett stort misslyckande för den italienska vänstern. Jonas Sjöstedt uttrycker det så här:

Ett av de mer anmärkningsvärda delarna av resultatet är att valet är ett uselt resultat för den en gång så starka italienska vänstern. Den är nu bara en spillra av sin forna styrka. Vänstern har inte förmått formera något trovärdigt alternativ till den pågående nedskärningspolitiken dikterad från EU.

Och det är en nyckelfråga. Vänstern har försökt vara ett ”alternativ” till minnet av Berlusconi. Men Mario Montis politik för att blidka de ”finansmarknader” som han är mest lojal mot, genom socialt förödande skevfördelade nedskärningar, har denna vänster tvärtom gett sitt stöd till. Och som i så många andra länder leder det till att man på goda grunder alienerar massor av människor. Handfallenheten inför de radikala konvulsionerna i Europas ekonomi, och lojaliteten med den konsensus som råder i Bryssel, tar knäcken på det egna politiska omdömet.

Valets stora komet är komikern Beppe Grillo som med sin rörelse 5S, ”fem stjärnor”, har profiterat på det parlamentariska systemets förruttnelse. Grillo skiljer sig på många sätt från högerpopulistiska rörelser som haft stora framgångar (och inte sällan plötsliga bakslag, i väljarstöd) i många europeiska länder. Varken rasism och främlingsfientlighet, eller socialkonservativ/reaktionär revanschism har utgjort kärnan i retoriken.

Men, som till exempel den här intressanta artikeln varnar för, finns det gott om konkreta skäl att från ett progressivt perspektiv misstro Grillo. Rörelsen är – sin insålda image till trots – byggd på exceptionellt enkelriktad kommunikation. Den är en franchise med ett privatiserat varumärke, vilket har präglat den och kommer att prägla den framöver. Och den ersätter politiska konflikter, samarbeten, diskussion och överväganden, med idén om att problemen kan röstas bort, så länge inte ”politikerna” står i vägen.

Ännu intresserantare, och mer olycksbådande, blir det att läsa dessa kloka varningar parallellt med en rapport från den brittiska tankesmedjan Demos. De har analyserat runt 2000 av den extremt internetberoende 5S-rörelsens följare på nätet. Slutsatsen är att de är något äldre och mer välutbildade än genomsnittet, att de till exempel är mer positiva till invandrare än genomsnittet, och att de kommer från både höger och vänster men på det hela taget mer lutar vänsterut.

Det som karaktäriserar dem framför allt är att de är mycket mer skeptiska till politiska institutioner och till medier än den redan skeptiska italienska allmänheten. Då är vi – visserligen med många samtida italienska särdrag ¬– nära en situation som liknar den i många andra länder där högerpopulistiska rörelser hittar rätt toner. Nämligen, att den parlamentariska vänsterns oförmåga att skapa hopp, entusiasm och en relevant systemkritik, driver människor som borde kunna vinnas för progressiv samhällsförändring i armarna på politiska organisationer som kanske snarare levererar motsatsen.

Fjärrstryd från Bryssel

I senaste numret av magasinet Arena (för övrigt ett mycket bra nummer, med bland anant en artikel om det postpolitiska "Schlingmannsamhället") har jag skrivit krönika om EU:s finanspakt och den frätande apati som fjärrstyrningen från Bryssel skapar:

Denna omfattande konsolidering av EU-byråkratins makt har genomdrivits med den stora ekonomiska krisen som bakgrund. Men den raska processen har inte mycket att göra med ”lösningen” av den konkreta skuldproblematiken i länder som Spanien och Grekland. Beslut om ”nödlån” till dem är separata och mer akuta. Ändringarna koloniserar däremot alla paktländers framtida ekonomiska och politiska utveckling.

Läs gärna.

Vikariat

Mellan den 12 februari och den 15 mars kommer jag att vara riksdagsledamot. Jag blev vald till ersättare i samband med valet 2010 och ska nu kliva in på grund av en sjukskrivning.

Beskedet har redan skapat begeistring hos glada högern.

Vägval för välfärd

I tidningen Klassekampen skriver jag om en återkommande och viktig frågeställning: hur ska välfärden finansieras i framtiden? Eller, som det egentligen är frågan om, vad ska vi som samhälle göra mer av, vem ska få tillgång till det, och vem ska bestämma inriktningen?

Det er ikke vanskeligere, heller ikke i fremtiden, å finansiere velferden hvis vi legger sammen inntektene våre enn hvis vi betaler hver for oss. Det som trengs, er ansvarsfulle grep for å omfordele ressursene dit de trengs – det vil si til velferdstjenester som finansieres i fellesskap.

Läs gärna!

Fin minnesstund för Lars Werner

Det blev en värdig ceremoni i riksdagens andrakammarsal för den nyligen avlidna Lars Werner. De som höll minnestal berättade både om hans stora politiska gärning för svensk vänster och om hans kärva humor och varma hjärta. Ett referat kan läsas hos Vänsterpartiet.

Vart går det rödgröna regeringsprojektet i Norge?

Norge har sedan 2005 en rödgrön regering under ledning av Jens Stoltenberg. Den kom till makten efter en spännande mobilisering och "lång valkamp", där fackföreningsrörelsen och andra folkrörelseorganisationer tryckte på för att byta riktning på politiken. Det födde för första gången en rödgrön allians som önskade regera tillsammans. De vann majoritet i valet 2005. Och efter valet vidtog förhandlingar som ledde till regeringsförklaringen, kallad "Soria Moria" efter konferenshotellet där förhandlingarna genomfördes. Detta var på pappret "Europas mest radikala regeringsförklaring".

Och den politik som har förts av den rödgröna regeringen har onekligen betytt mycket för Norge. Tokprivatiseringarna av offentlig sektor stoppades, man genomförde ett moratorium för nya friskolor och införde därefter en effentiv vinstbegränsningsmodell i den sektorn, kommunsektorn stärktes jämfört med hur det var under den borgerliga perioden, och inte minst förde regeringen en klok politik när den stora finanskrisen slog 2007/2008. Genom en välbalanserat expansiv finanspolitik lyckades man ta sig ur denna fas med exceptionellt hög sysselsättning. Och det gör Norge till ett lyckligt undantag. Som inte alls kan förklaras uteslutande med "oljan" – det har visat sig vara fullt möjiligt att fixa högre arbetslöshet och sämre ekonomisk utveckling också med olja, också i Norge.

När Jens Stoltenberg blev statsminister 2005 var det inte första gången. Han var statsminister också 2000-2001. Då stod han i täten för en regering som i likhet med de flesta andra socialdemokratiska partiledningar i Europa inspirerats mycket av den blairistiska "tredje vägen". Det var privatiseringar och nedskärningar och New Public Management. När man gick till val för att få förnyat förtroende för den politiken gick det hårt åt skogen. En socialdemokrati som inte förde så värst mycket socialdemokratisk politik var väljarna inte särskilt intresserade av.

Det som var speciellt med Norge, var att detta ledde till en delvis ändrad maktbalans i det socialdemokratiska partiet. En lång process som så småningom kunde möjliggöra det rödgröna samarbetet inför valet 2005. Och en ny politisk kurs (med samme superduktige Stoltenberg som frontfigur). Det gav ordentlig utdelning.

2009 hade regeringen hunnit slitas ned mycket och de progressiva framgångarna var baktunga – de flesta viktiga reformer genomfördes tidigt under perioden. Men stärkta av krishanteringen och med en facklig mobilisering (i väsentligt mindre skala än 2005, men dock) lyckades regeringen faktiskt bli omvald och historisk.

Perioden efter 2009 har dock präglats mindre av reformlusta och mer av en tillbakagång till "Stoltenberg I"-takterna från 2000-2001. Det ser inte som att det går så bra. De rödgröna slits ned av svåra motsättningar när de små partierna (Sosialistisk Vensterparti och Senterpartiet) får svårt att andas, samtidigt som också Arbeiderpartiet har problem när de utmanas av ett ytligt reformerat Høyre (a la "Nya Moderaterna").

I september är det val och valstrategier etableras till höger och vänster. I en kort artikel i Manifest Tidsskrift skriver Svenn Arne Lie om det val som progressiva krafter står inför:

Mens Høyre gjør det godt på meningsmålingene, så kan vi lese i Klassekampen at Ap-ledelsen setter kreftene inn på å fange fluktvelgerne; personer som tjener pluss 500.000 kroner, som er lite opptatt av politikk, som kan stemme både Ap og Høyre og som er skeptiske til innvandrere. Dette er ikke rødgrønne velgergrupper som ønsker tydelig rødgrønn politikk. [...] Det som mobiliserte velgerne, og særlig fagbevegelsen, til å støtte opp om det rødgrønne regjeringsprosjektet i 2005, var ikke at Ap-ledelsen konkurrerte med Høyre om upolitiske fluktvelgere med høy inntekt. Det var polariseringen gjennom markering av politiske forskjeller og interesser, og en vilje til å endre kurs.

Detta är avgörande frågeställningar för socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier över hela Europa. Läs alltså gärna Lies artikel!

Läs förresten också två äldre artiklar från Manifest Analyse på samma tema. Dels dagen efter valet 2009, dels efter det att regeringsplattformen presenterades en stund senare.

Lars Werner 1935-2013

Lars Werner avled den 11 januari. En stor man, och en viktig del av den radikala svenska arbetarrörelsens historia, gick så ur tiden. Det var ett tungt och ledsamt besked att få. Jag har tänkt mycket på, och talat med folk i min närhet om, den stora betydelse Lasse hade för Vänsterpartiet/VPK/SKP. Sjukdom och annat satte stopp för att det skulle bli en längre text om honom nu – det kanske det blir vid någon annan korsväg. Men jag fick i alla fall ned nedastående nekrolog i norska Klassekampen.

Läs gärna andra som minns Lars Werner: Flammanredaktionen skriver långt och fint, Ida Gabrielsson undrar vem hon nu ska slänga käft med, Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg beskriver klokt Werners betydelse, Helena Durojs personligt hållna text är en god komplettering, och Anna Herdy lägger upp och kommenterar ett framträdande av Werner 1982, från SVT:s arkiv.
 – – – – – – – – – – –

Da jeg nettopp hadde blitt leder i Vänsterpartiets ungdomsforbund, steg den nesten to meter høye Lars Werner uanmeldt inn på kontoret mitt og presset seg med visse vansker ned i sofaen. ”Ja, her har vi jo alle sittet”, sa han og nikket bort mot skrivebordet. Så fikk jeg lære at rommet hadde vært partilederrom en gang, da partilederen hadde arbeidsrom på partikontoret til tross for at han satt i Riksdagen. Og Joe Hill-bildet som jeg så på hver dag, var det Lars som en gang hadde satt opp.

 Lars var som et oppslagsverk i arbeiderbevegelsens historie, med formidabel hukommelse for hendelser og personer. Da jeg skulle flytte til Norge, uttrykte han først sin misnøye, før han fortalte om hvordan han med ”store ører og enda større øyne” snappet opp rykter om Gerhardsens avgang i 1951, da han tilfeldigvis var i Oslo med faren sin på et møte. Faren Hjalmar var for øvrig en profilert skikkelse i Bygningsarbeiderforbundet og i Sveriges kommunistiske parti (SKP – som partiet het den gang). Lars fortalte ofte historien om hvordan sikkerhetspolitiet kom hjem til dem under en stor razzia mot svenske kommunister i 1940, og tok med seg farens båtmotor i den tro at den kunne være et slags sovjetisk våpen. På 90-tallet forlangte Lars å få den tilbake, uten suksess.

Lars Werner var leder i Vänsterpartiet (Kommunisterna) 1975-1993, og nestleder i ni år før det. ”Jeg var med på å forandre det partiet jeg meldte meg inn i på 50-tallet, til et sosialistisk venstreparti”, sa han i et 60-årsintervju i Expressen. Allerede i 1963 var den unge Werner en av initiativtakerne bak ”de 29:s brev” – skarpt formulerte krav fra unge medlemmer, om at SKP måtte bli et mer selvstendig parti, i og for den svenske demokratiske virkeligheten. Brevet, som utfordret den kaldkrigspregede partiledelsen, innledet en prosess som førte fram til at CH Hermansson ble partileder i 1964 og at partiet tok tydelig avstand fra den sovjetiske invasjonen i Tsjekkoslovakia i 1968.

I et referat fra et møte med kommunistiske partier i Berlin i 1976, kan man lese at svensken Werner ”was the only Eurocommunist who called for complete dissociation from the Stalin era and demanded democratization in Eastern Europe”. I 1977 brøyt den prosovjetiske klikken ut og laget Arbetarpartiet Kommunisterna (APK), i dag forsvunnet. Splittelsen ble en tøff start for Werners tid som partileder. Men hans likeframme personlighet, sammen med hans overbevisning om at så mye som mulig burde håndteres uten ekskluderinger, gjorde nok den smertefulle skilsmissen mindre skadelig for venstresiden enn den ellers ville ha vært.

Partikongressen 2012. Foto: Maria Forsell Mörk

Det var også Lars Werner som ledet VPK gjennom oppbruddet i sporene etter østblokkens kollaps, og navnendringen til Vänsterpartiet, som partiet heter i dag. I sum spilte han en avgjørende rolle for at Vänsterpartiet kunne følge med i tiden uten å gå i oppløsning, slik mange søsterpartier gjorde.

For svensker flest var Lars Werner den svært joviale ”folkhemskommunisten”. Stilen og personligheten forble helt til slutten mer preget av hans bakgrunn som murer, enn av alle årene i parlamentet. Det gjorde inntrykk. Etter at man begynte å måle de svenske partiledernes popularitet blant samtlige velgere har ingen partileder for noe parti kommet opp i samme ”trekkplaster”-nivåer; altså vært så populær også utenfor egne rekker.

Werner var nysgjerrig og engasjert helt til slutten. De siste årene skrev han mange minneord over kamerater som forsvant. Da kunne man enkelt skimte et stort, bløtt hjerte gjennom den barduse arbeidersjargongen. Nå har det store hjertet hans sluttet å slå. Jeg er ikke alene om å allerede savne ham.

2013: Inget rymdäventyr

I Dagavisen har jag – inspirerad av en essä av David Graeber – skrivit om rymden, robotar och nyliberalismen:

Graebers poeng snur opp ned på et av de mest feirede - og egentlig mest åpenbart feilaktige - dogmene i vårt samfunn: at det er den kapitalistiske konkurransen som driver fram menneskelig innovasjon og mer effektiv ressursbruk. Når andre drivkrefter enn profittinteresse, og andre organisasjonsformer enn det profittmaksimerende firmaet, lukes vekk i takt med nyliberalismens framgang, blir resultatet heller det motsatte. På område etter område har den vitenskapelig-teknologiske drivkraften til å sprenge menneskehetens grenser - å komme lenger, ferdes raskere, kurere epidemier - snarere blitt stagget og tonet ned.

Läs gärna!